Aftonbladet – 28 februari 1872, sida 2

rikt utrustade och högsinnade, och nästan alla oförskräckta och sjelfuppoffrande, fallit den ene efter den andre? De ha fallit till följd af ett misstag, hvartill franske politici nästan alltid gjort sig skyldige, det misstaget nemligein att med ens vilja uppnå det mål, som endast kan uppnås genom tålamod och en långsam utveckling. Från Wieys till Comte och Blanqui ha alla franska reformatorer blifvit offer för den tanken att ett riktigt system ju en gång kan ställa allt till rätta. De erkänna ingen utveckling, endast en omhvälfning, och häri ligger deras stora fel så väl som förklaringen af deras öde. Desse mäns ungdom är ett bedårande hopp, deras mannaålder en hopplös strid och deras ålderdom — i fall de uppnå den — bedragen väntan och förtviflan. Med teorien till ledning skynda de till strid mot de sociala missförhållanden, öfver hvilka de sörja, men till slut är det endast de sjelfve som gå under. Under det samhällets sjukdomar äro ytterst gamla, äro deras botemedel nya, ja de ha icke ens erfarenheten för sig; men de tro sig likväl med dem kunna på en gång bota alla skador. Historiens väg är alldeles den samma som naturens. Båda gå långsamt och ytterst tåligt framåt. När en sann id6 vill eröfra okunnighetens och orättvisans fästning, måste den använda löpgrafvar och paralleler, ty den uträttar ingenting med att genast storma. Desse olycklige män likna allesamman-barnet, som vill rycka upp säden ur jorden för att se om den r, och de vilja tvinga det polit i förtid bära frukt. Deras 2 se består deruti, att de aldrig up t förlitat sig på sanningen och kraften af det som utgjorde föremålet för deras tro. De ha satt en dolk i handen på menniskokärleken. De ha gjort tapperheten till en sammansvärjning och troheten till en demagog, som binder genom hemlig ed äl lockar genom ärelystnadens dimomhöljda maål.