Aftonbladet – 28 februari 1872, sida 2

hade kunnat förmå sig att uttala. Läsarer skall måhända känna sig hågad att le åt er dylik vidskepelse, men det var likväl så hviskande och med samma uttryck af ångest full oro i sitt ansigte, som under; sitt sam tal med baroneten förtrodde han. mr Arde orsaken till sitt beslut. Det var fadrens vålnad — det var hans osaliga ande ströf vande omkring det forna hemmet, som dref sonen bort derifrån. Han har varit död i sju år och några månader; menniskor hade redan i tre år talat om att han visade sig, innan jag såg det, eller trodde derpå. Det är nu tre gån ger tillsammans, som jag har sett honom — sista gången var söndags natt. Det hade kommit bud att en fattig, hemlös qvinna krupit in iladan der borta på nedra ängen för att dö. Jag gick dit, för att se huru dermed förhöll sig och då såg jag honom vandra af och an i grandungen, just på samma plats, der jag sett honom två gånger förut, Jag såg honom alldeles tydligt, ty aftonen var mycket ljus. Squire Arde kom ganska väl ihåg att månen hade lyst klart söndagsnatten. Han var icke en vidsk eplig man, men intet kunde vara längre ifrån hans tankar, än att höra denna bekännelse med förakt. Andra, fullt trovärda personer hade sagt detsamma som William Owen. Jag kan ej fatta saken, William, sade han. Är du fullt säker på att din syn ej var förvillad af något träd eller annat föremål? Den unge mannen skakade på hufvudet Hvad jag såg, var otvifvelaktigt min far. gestalt, sådan som han gick här i lifvets Han tycktes bära samma ända upp till halsen igenknäppta rock, ehuru jag inte kan påstå mig vara fullt säker på den saken;