Aftonbladet – 27 februari 1872, sida 3

Nr rara a a ro heter. Det har blifvit sagdt, attfrågan Cå stra dade på svensk etikettshänsyn. i nu få vänta länge, så har i stället priset blifvit billig såsom synes af utrikesdepartementets räkensk: per för år 1869, hvilka jag med mycken up) märksamhet studerat, der kostnaden för en bri janterad plaque åt holländske ministerresidente: som afslutit traktaten, och för öfriga prestite uppföres med 8406 rår 6 öre. Det kan tillägga: att den nu omsider valda utvägen, att uppdrag underhandlingen åt en annan makts agent, fler ånger varit af pressen rekommenderad, seda 1859 års förslag strandat. Schweiz hade för öfrig egått med ett märkligt exempel, hur litet nöc vändig i dylika fall den granna diplomatiska stå Iten är. Den man, en viss hr Lindau, som ir ledde Schweiz förbindelse med Japan, har vis Iserligen sedermera blilvit schweizisk konsul Nagasaki, men var då rätt och slätt agent fö urmakareföreningen i Geneve. Det är nästa fasligt, men det är så, ty tiden är ond och re publiken Schweiz ett, minst sagdt, betänklig samhälle. Närmast i ordningen kommer i K. M:ts berät telse konventionen med Förenta Staterna om ut flyttade personers nationalitet. Härom må an märkas, att denna akt af vår diplomatis verk samhet varit af en särdeles lätt och enkelnatur alldenstund mönstret derför redan var gifvetid öfverenskommelser , som förut, på initiativ a Förenta Staterne ingåtts mellan dem och fler makter, deribland främst konventionen med Nord tyskland af den 22 Februari 1868. Derefter följer den spanska handelstraktaten Jsom enligt sakkunniges omdöme ej saknar el viss betydelse. Den blef offentliggjord med e! senfärdighet, som ej vitnar fördel partementets energi. Ratificerad i dfid de 30 Juli 1871, blef den synlig först i n:r 46 a Svensk författningssamling, som utgafs den 1: September. bill slut nämnes i berättelsen deklarationen on sjöfartsförbindelserna med Danmark. Visserliger heter det i denna deklaration, att undertecknarne, hrr Beckfriis och Rosenörn—Lehn, kommit öf. verens om och sammanfattat dess bestämmelser men hela verlden vet, att detta är blott ett ta lesätt, att denna och dylika öfverenskommelser uppgöras af sakkunnige, hvarefter för diplomatien återstår, att så säga, ett högre renskrifningsbestyr. Detta är hvad K. M:t haft att meddela om vår diplomatis verksamhet. Härtill kan dock ytterligare läggas att utrikesdepartementet i slutet af förlidet år utgifvit ett häfte Berättelser från K M:ts beskickningar och konsu ter om S Sveriges och Norges sjöfart år 1870-. Med allt erkännande al dema åtgärds syfte må det vara tillåtet att uttala ett af flere än mig hysttvifvel, huruvida en så sen publikation kan lända till ett gagn, motsvarande kostnaderna, och en förmodan, att ett omedelbart offentliggörande genom idningarne af inkommande vigtigare rapporter vore mera ändamålsenligt. Af dessa data, de enda tillgängliga, torde man svårligen kunna få det intrycket, att det är skil tt orubbad bibehålla hela vår stora diplomatiska lyx, eller att sista riksdagens beslut var förhastadt. Hr utrikesministern har emellertid hyst en annan mening. Om det oväntade förfarandet från regeringans sida, att ej ta något afseende vid nämnde beslut, har jag redan förut yttrat mig, och skall derför ej vidare uppehålla mig härvid. Deremot är ett yttrande i forre utrikesministerns anförande till statsrådsprotokollet — ett yttrande, som synes innebära sjelfva hufvudsrunden för hans K. M:t gifna råd att lemna riksdagens beslut å sido, ett yttrande som vil får anses gilladt såväl af hans kolleger som af u. v. utrikesministern — af den egendomliga beskaffenhet, att det ej bör med tystnad förbigås. Förre utrikesministern säger, att ett af skälen r den å 1856—1858 årens riksdag beviljade förjjning i anslagen å tredje hufvudtiteln. nemlisen de Förenade rikenas då vunna mera betylande politiska ställning, -väl icke kunde anses hafva numera upphört att ega sin giltighet, enär le Förenade rikenas maktställning fortfarande re densamma, som vid tiden för i fråga varande riksdag-. Orden stå der verkligen, och öfrige närvarande statsrådsledamöter ha instämt utrikesministerns till en del på sådan inbillningsgrund fotade förslag. För att hysa en sålan tro, bör man hafva fullständigt glömt bort, vad sedan tio år sig tilldragit i Europa, och som, äfven om vi sjelfve ingenting försummat ill vår maktställnings upprätthållande, ändock skulle med nära nog naturnödvändighet hafva förändrat, d. ä. förringat densamma. Man måste med en sådan tro hafva glömt. att vår när naste granne blifvit plundrad, utan att vi derd kunde mer än åstadkomma en parodi på hvad gjorde 1848; att det handlingssvaga tyska örbundet lemnat rum för en jättelik militärnonarki; att Frankrike, vår gamle allierade. its till marken; att England hunnit skudda hvarje skymt af de sista traditionerna från Jannings dagar: att den gamla folkrätten, trakaternas rätt, är rubbad i sina grundvalar, och tt om traktater ännu ingås, de synas komma ill blott för att visa, med hvilken lätthet de önderhuggas af de skarpslipade svärden. Är let förstånd i att vilja anse vår maktställning ika betydande nu, som under åren närmast efer orientaliska krigets slut, före de förändrinvar, som egde rum 1864, 1866, 1870? Hur skall nan då förklara, att de Förenade rikenas utriesminister den 10 Juni 1864 kunde uttala. att år belägenhet redan då var nästan lika förfärig, som Danmarks? Och om vår maktställning u är lika god som 1858, blir icke då regerinens i min tanke prisvärda ifver att ombilda ch utveckla vårt försvar — jag vill icke säga neningslös. men — temligen opåkallad? Det an näppeligen vara nyttigt att söka nära den nbillningen hos vårt folk, att dess maktställning r orubbad; och det synes mig ej vara rätt, att ned sådana förebäranden söka rädda det häfdunna slöseri, som är bofast under tredje hufudtiteln. Med dessa kortfattade påminnelser har jag elat inleda min anhållan om bifall till statsutkottets utlåtande. Jag förbiser ej, att de af en ärade föregående talaren gjorda anmärkninar ega sin vigt, men tror likväl, att det f. n. r bäst att bifalla den ändring, utskottet vidagit i min motion. Medan jag har ordet, anåller jag emellertid att få begagna detta till. ille, för att anföra några data och betraktelser örande vårt konsulatväsende, samt underställa em hr utrikesministerns välvilliga, upplysta och atriotiska pröfning, helst som jag antager, att, idkommande dessa angelägenheter, hans häner ej ännu kunna vara bundna af några vigtire, på hans föredragning fattade beslut eller est af några hans egna antecedentia. Jag befarar Kl att bli motsagd, om jag påstår, tt enligt den allmänna meningen inom de Föreade rikenas affärsverld vårt konsulatväsende efinner sig i ett mycket otillfredsställande skick. Llagomålen från de sjöfarande äro bittra och isst ej sällsporda, och i betraktande af deras eskaffenhet — jag vet knappt något exempel, tt de blifvit vederlagda — kan man ej mycket ndra på den åsigt som ofta nog höres, att en tor del af våra konsulat ej medför någotnytta, tan blott betungar sjöfarten med en dryg afift. Visserligen såg det så ut på 1860-talet, om skulle vederbörande ha kommit till insigt, tt vårt konsulatväsendes brister tarfvade grundig bot. men det stannade vid en ansats. Det orde ej vara ur vägen att påminna sig historien ärom: den är, om ej däjelig att höra, dock god tt få förstånd af Sedan den sorgligt ryktbara pisod af stor politik, hvilken började redan höten 1858. om den ock vanligen dateras från det örsta talet om nordliga Europas heligaste inssen, i Maj 1860, och hvilken slöt med den Ifförintelse-förklaring af 1864, som förut omvämnts — sedan, säger jag, denna episod var rat till ända ach då dot vid dinnt ginnken