Aftonbladet – 26 februari 1872, sida 3

Att det så var, visste äfven baroneten Pbilip Tillett var en skicklig landtbrukare och skulle i ett afseende vara bättre är William Owen sjelf; han hade enskild för mögenhet, Det vlll synas mig, som om han kunde få vänta ganska länge, anmärkte sir Dene. Mrs Owen kan ju ännu en gång komma till bättre helsa. Han är nöjd att vänta, sir, det må nu dröja i veckor eller år. Den gård som han nu sköter, tillhör hans farbror och den kan han lemna när som helst. Han tycker rätt bra om den, men ännu bättre om Havrehell Farm. Vet han anledningen till ert beslut? Ja, sir; honom har jag sagt den. Ingen annan, inte ens min mor vet densamma. En kort tystnad uppstod. Sir Dene tyckte att det var en besynnerlig begäran, som till honom blifvit framställd. Så var det också. William Owen, hvilken uppgjort kontrakt på ett mångårigt arrende af Harebell Farm anhöll om tillåtelse att vid en Obast md tid transportera affären på M Philip Tillett. Jag Ovisskhor aom deraf, att ombytet skulla göras då Owens sjukliga mor blef uöd. När detta inträffade, och han medgaf sjelf att dermed kunde dröja veckor, månader, kanske år, ty sådan var läkarnes dom, var det hans bestämda önskan att utgå ur arrendet och att mr Tillett skulle ingå i hans ställe. Vill då Tillett emottaga inventarierna äfven? frågade sir Dene hastigt. Han öfvertar alltsammans, som det står, sir; husgeråd, kreatur och allt; svarade William Owen. Han känner värdet af hvar sak lika väl som jag, och att vi komma öfverens, derom är jag öfvertygad. Det var någonting hos den unge mannen,