Aftonbladet – 24 februari 1872, sida 3

1 Åete tan framställd, att afiöning för mi debad borde m.. Utgå från 3:dje och icke från 4:de hafvadtitem ; den grund, att vårt brödraländ Norge äfven gskunv draga fördel af och deltaga i köstäsden för en kär dan tjensteman. Detta synes osö icke väl betänkt, då ett militärsändebud svårliget kan blifva af verklig nytta för båda länderna, emedan han icke kan besitta tillräcklig praktisk kännedom om hvad som eger tillämplighet och hvad som erfordras på båda hållen. Om Sverige håller militärsändebud i en del af de länder, som i milt täriskt hänseende äro af vigt för oss, kan ju Norge ganska väl vid förefallanäg behof tillgodogöra sig deras verksamhet genom sven: ska krigsstyrelsen, som åter kan i sin tur draga lika förde! af ett norskt militärsändebud i t. ex. London, det Norge torde hafva jemförelsevis mera att inhemtä. Om plat serna som svensk-norska militärsändebud i t. ex, Berlin och Paris skulle besättas med norska officerare, torde den nytta, som svenska krigsstyrelsen deraf kunde draga, blifva synnerligen obetydlig einot den, som svenska officerare på samma platser skulle kunna göra. Och om Norge skulle deltaga i kostnaden för militärsändebud, torde billigheten fordra att äfven norska officerare användas i denna egeiiskap. De oegentligheter, som kunna uppstå, om dessa platser tillsättas på utrikesdepartementets föredragning men på landtförsvarsdepartementets förslag, är af mindre betydelse, ehuru militärsändebudets ställning och tillsättande derigenom wunderkästas onödiga invecklingar.