Aftonbladet – 24 februari 1872, sida 3

Om militär-attacheer. Till Redaktionen af Aftonbladet! Med anledning af en fråga, som i onsdags utgjorde diskussionsämne i riksdagens Andra kammare, hafva vi sökt bilda oss en föreställning om, hvad som menas med en militär-attach, och hvaruti dennes tjenst egentligen skulle bestå. Benämningen militärJattache tyckes till en början tillkännagifva en wvidfogad ställning och att han skulle vara för militära angelägenheter anstäld Ivid en beskickning. Om benämningen fullt motsvarade saken, så vore således redan dermed till en viss grad afgjordt, huruvida dessa tjenstemäns aflöning skulle utgå från utrikesdepartementets eller från landtförsvarsdepartementets stat. Enligt vår tanke torde detta likväl vara ganska tvifvelak tigt. För att icke a priori anse denna namnfråga afgjord, vilja vi tills vidare nyttja benämningen militärsändebnud — en benämning som hvarken är lånad från den franska Attache militaire eller tyska Militairebevollmächtige. Intet yrke torde hafva varit utsatt för så stora vexlingar i det allmänna omdömet i som krigaryrket varit, ömsom högt aktadt och ansedt, ömsom förbisedt och missaktadt. Nu synes det likväl, som om en mera bestämd plats skulle åt detta yrke inrymmas, sedan man såväl inom som utom detsamma kommit till den öfvertygelse, att dess utöfvande måste utgöra föremål för en särskild och verklig vetenskap. och att denna vetenskap, i likhet med alla andra, kräfver omtänksamt arbete. Men i denna vetenskap ingå på ett ganska väsentligt sätt en stor del statistiska, geografiska och politiska förhållanden, hvarigenom den måste inom hvarje särskildt land utvecklas på ett i många afseenden särskildt sätt, medan en stor del frågor tillhöra den allmänna, gemensamma krigsvetenskapen. Den åsigt, som under loppet af senaste decennier med vissa mellanskof sökt göra sig gällande, nemligen att krig vore en qvarlefva från gamla barbariska tider och snart måste helt och håliet försvinna ur menniskoslägtets historia, har nu senast åter förlorat en mängd anhängare. Det lider visserligen intet tvifvel, att ju krig är ett ondt, som ovilkorligen kommer att upphöra, så snart fel, brott och synd försvinna. Men så länge, som vi icke kunna med någon säkerhet motse inträffandet af ett sådant lyckligt tillstånd, måste vi ju bereda oss på att, hvarje samhälle för sig, i möjligaste måtto förse oss med medel att värja oss. Och visligen har hvarje särskildtland inom Europa under senare tider med mer eller mindre ifver och framgång visat sig betänkt på att tillgodogöra sig alla krigsvetenskapens framsteg. Att ett stort samhälle med sina större medel och talrikare krafter bättre finner tillfredsställande resultatet än det mindre amhället kan, synes helt naturligt, ehuru fven det större kan hafva åtskilligt tänkvärdt att inhemta hos sina obetydligare grannar. Ett lands grannländer äro dessutom dess naturliga fiender eller bundsförvandter vid uppstående krig; och i båda händelserna är det af vigt att ega kunskap om dess militära institutioner skmt om en del statistiska och topografiska förhållanden, som stå i direkt samband med krigförandet. Till följd häraf synes oss ett militärsändebuds uppgift vara tvåfaldig: 1:0 att taga kännedom om de krigsvetenskapliga rön, som i det främmande landet vunnits och som äro på eget lands förhållanden tillämpliga eller af intresse att känna; 2:0 attstudera det främmande landets militära, topografiska och kommunikationsförhållanden. Deremot tyckes det, som om han icke skulle ega någon gemensam tjenstgöring med sjelfva beskickningen, till hvilken han torde böra stå i det förhållande, som helt naturligt angifves deraf, att beskickningen representerar den regering, från hvilken militärsändebudet blifvit utskickadt. För att på lämpligaste sätt kunna fullgöra sina åligganden, bör militärsändebudet naturligtvis stå i direkt beröring med krigsstyrelsen i eget land, han bör vara underkunnig såväl om egen armås organisation och förhållanden, som ock om den ståndpunkt, å hvilken vigtiga militära frågor derstädes befinna sig, samt om krigsstyrelsens arbetssätt och riktning. Vid riksdagen har den äåsigt blifvit af