Aftonbladet – 24 februari 1872, sida 2

llmakt, hvilka, om de accepterades af Brankike, snart nog skulle lägga det döende för ess italienske påfves fötter, hvilken i.sjelfvå erket skulle b dess könung och dess bsolute könväg, herre icke endast öfver ess kropp och dess styrelse, utan äfven öfer dess själ och dess samvete. Och detär enom dessa läror och dessa agitationer man oppas att återupprätta Frankrike, som beöfver vetande, ljus, politisk fred, en sund uktoritet och sund frihet! Och vi som vilja afva dessa keligå, dessa nödvändiga ting, i ånses för fiender till Jesu Kristi kyrka, ör affällingar från katolicismen och från, rankrike, När rätta stunden är inne, hop as vi kunna bevisa, att det för Frankrikes å väl som för den sanna katolska kyrkans ta framför allt är af vigt, att man allarligt och så snart som rnöjligt är betänkt å 1) kyrkans skilsmössa från staten, 2)inragandet af kultusbudgeten, 3) konfessionsösa folkskolor — icke denna kristendomsendtliga konfessionslöshet, som skulle blifva rankrikes på en gång religiösa, politiska ch sociala ruin, utan denna filosofiska och eligiösa konfessionslöshet, som är det enda nedlet att skydda hvarje religiöst samfunds. ättigheter jemte hvarje samvetes rättigheer. Vi vilja undervisningsfrihet så väl som amvetsoch religionsfrihet; men vi skola cke glömma att vår tids romerska kongrerationalism, långt ifrån att vara den katolka läran, icke är någonting annat än de vomerska kongregationernas, jesuiternes och war Venillota lära. Framtiden kommer att visa, om Frankrike skall låta föra sig i släpåg af sådana läror d, v. s. — enligt msgr Dupanloups yttrande år 1869 — bannlysa sig ur kretsen af de civiliserade nationerna. Från Rom berättas, att påfven utfärdat en förtrolig skrifvelse till franska presterskapet, i hvilken detta uppfordras att understödja legitimisternas sak och grefvens af Chambord val till konung. På sista tiden skola nya försök ha blifvit gjorda att förmå påfven att lemna Rom. Ett betydelsefullt tecken till de liberala idgernas framsteg i England är den håll ning, som sedan någon tid de till engelska statskyrkan icke hörande protestantiska sekterna (nonconformisterne) der börja intaga. De ha alltid utöfvat ett stort inflytande på utvecklingen af landets institutioner, och man har alltid måst göra afseende på deras antal och visa undseende för deras religiösa skrupler, men aldrig ha de till den grad som nu hållit tillsammans för att göra sin tt gällande gent emot lagar, hvilka äro inspirerade af anglikanska kyrkans svaga, trånga och ofördragsamma anda. Ingenting kan i detta hänseende vara mera karakte ristiskt än denstora konferens af nonconformister, som i sistlidne Januari månad hölls i Manchester för att diskutera undervisningsligans principer, och vid hvilken nära adertonhundra delegerade för olika religionssamfund utvecklade sina idger inför en publik af tiotusen åhörare, hvilka hyllade deras åsigter. Man antog den principen, att hädanefter folkundervisningen bör helt och hållet sekulariseras och religionsundervisningen blifva helt och hållet frivillig. Till och med läsningen af valda stycken ur bi beln utan kommentarier förkastades såsom ett ingrepp i samvetsfriheten. Det är icke med ens dissenters kommit till en så all varsam ståndpunkt. De betraktade länge undervisningen i troslärorna såsom skiljak tig från den moraliska undervisningen. Mer nu mera ha de, drifne af den djupa reli giösa känsla, som lifvar dem, kommit til den öfvertygelsen, att man, för att följe denna känsla, utan att såra någons sam vete, måste utesluta den konfessionella re ligionsundervisningen från statens skolor Denna nonconformisternes anslutning til den religiösa frihetens sak, till kyrkans full ständiga skilsmessa från staten, visar sit icke endast på undervisningens område Miall, en af deras mest ansedda chefer underhuset, har velat tillämpa samma prin cip på de kyrkogårdar, som ännu ha el konfessionel karakter. Kyrkogårdarne, son förut tillhörde de katolska församlingarne blefvo, till följd af reformationen, anglikan ska kyrkans egendom. Dissenters måst sjelfva bekosta särskilda begrafningsplatser De påstå nu, med skäl, att kyrkogårdarn icke kunna vara ett monopol för någon vis kult, och att de ha samma rätt som sock nens öfriga invånare till det, som fordon var alla troendes gemensamma tillhörighet Ett i denna riktning af mr Morgan fram stäldt förslag har af underhuset nylige! blifvit antaget i andra läsningen med myc ket stor majoritet. Hela det liberala par tiet voterade vid detta tillfälle med noncon formisterne. Ett betydelsefullt faktum ä det, att katolikerna icke ansluta sig til dessa de protestantiska dissenternes liberal: sträfvanden, I Irland, der skolorna, me än 6000 till antalet, erbjuda befolkningei en konfessionslös undervisning, har man pi ett stort katolskt möte i domkyrkan i Dub lin, under erkebiskop Cullens presidium protesterat mot detta sakernas tillstånd oc! begärt konfessionella skolor. I England ha likaledes erkebiskop Manning uttalat sig til förmån för en konfessionel och under pre sternas uppsigt ställd undervisning. Den senaste ministerkrisen i Spanien kon till utbrott genom en åtgärd af krigsmini stern Gaminde. Ministern hade wutnämn ett antal nya generaler och brigadierer hvarvid unionisterna ansågo att icke till räckligt afseende blifvit fästadt vid dem hvarför de yrkade att deras representan Topete skulle vidtaga energiska steg. D begärde Gamindes afskedande och fyra mi nisterportföljer för sitt parti. Gaminde väg rade att drama gsiv ansam tillhaka och för