Aftonbladet – 24 februari 1872, sida 2

Nära på tagit lifvet af Jarvis! Full a samvetsförebråelse öppnade Tom biblioteks dörren och gick in med tveksamma steg Han såg sjelf ej synnerligt väl ut, ty på hemvägen hade hans näsa åter börjat blöda I samma ögonblick som Jarvis fick se ho nom, sprang han upp från soffan och spar kade häftigt till honom. Mrs Clanwaring skyndade fram till Toms hjelp och sköt Jarvis tillbaka, men ännu efter flera år hade hor ej kunnat glömma den grymma hämdlust som i denna stund brann i hans ögon. Inte så länge jag är närvarande, Jarvis Hur kan du vilja anfalla en gosse, som är så mycket svagare än du? Det är rent af elakt att sparka någon så våldsamt. Jag befarar verkligen att du är en feg pultron. Hvarför anföll han mig der borta på ägen ? genmälde Jarvis. Jag skall slå ihjäl honom, om jag kan. Men i samma ögonblick sprang lady Lydia fram, grep Tom i armen och drog honom med sig ut. Dels hans åsyn och dels mrs Clanwarings ord hade äfven hos henne stegrat vreden ända till raseri. På mahognylisten ute i korridoren, hvilken både ledde till sir Denes arbetsrum och till sidoporten på boningshuset, lågo gossarnes ridspön. Hon fattade ett af dessa och började slå Tom, utan att se eller kanske utan att fråga efter att en ung, främmande man i detsamma kom ut från baronetens rum. Hon slog gossen hvar hon kom åt, — på axlarne, i ansigtet, på händerna. Med ryggen stödd emot handkammardörren stod Gander och såg på; så gjorde äfven den främmande herrn, hvilken ej var någon annan än William Owen. Slagen voro hårda och föllo tätt; Tom skrek af smärta och gossens klagan kallade ut sir Dene. Mylady upphörde då att slå. Baroneten sköt