Aftonbladet – 24 februari 1872, sida 2

Abbe Michaud har i Le Temps infört en längre skrifvelse, i hvilken han bemöter de anfall, för hvilka han inom den ultramontana pressen blifvit föremål med anledning af sin opposition mot ofelbarhetsdogmen. Han betonar, att hans ståndpunkt är den sanna katolicismens och att ofelbarhetens anhängare i sjelfva verket utgöra en schismatisk sekt, som tillvällat sig den katolska kyrkans namn och rättigheter. Han vänder sig särskildt mot de förebråelser, som riktats mot honom i Bien Public och Patrie, att han skulle ha sårat den franska nationalkänslan genom sin anslutning till det liberala, katolska presterskapet i Tyskland, visar orimligheten af påståendet, att detta presterskap icke erkänner någon annan religiös auktoritet än hr Bismarcks, erinrar om att religionen, och framför allt den katolska religionen, står öfver de nationella skiljaktigheterna och vänder slutligen beskyllningen för brist på patriotism mot sina motståndare, i det han yttrar: Nå väl, ansen I då, att de äro goda fransmän dessa romanistiska biskopar och lekmän, som ännu i går, då det utmattade Frankrike framför allt behöfde återhemta krafter, petitionerade om återställandet af påfvens verldsliga makt med äfventyr af ett krig med Italien och kanske med Preussen? Ansen I då dem vara goda fransmän desse romanistiske biskopar och lekmän, som, väl vetande att påfvens ofelbarhet och allmakt utgöra sjelfva kronan på de autokratiska och antifilosofiska läror, som framställdes i Syllabus, proklamera såsom gadomliga sanningar denna ofelbarhet och TE Ren Frrna anda aRTTE Vaa pd od Teen TE at RAR RN a Vt RE SN aln lärt le