Aftonbladet – 24 februari 1872, sida 2

undan William Owen och kom fram me hastiga steg. Vänta! ropade han med dundrande röst då hon ämnade gå för att föra Tom me sig. Vänta, säger jag! Lady Lydia släppte gossen, kastade bor ridspöet och försvannn. Sir Dene ställde Tom framför sig oc! betraktade honom. Tvärs öfver det stac kars, lilla ansigtet låg ett eldrödt streck. Så, Tom, säg mig nu sanningen, Sleg du till Jarvis innan han slog dig? Utan tvekan blickade de tärfulla, bli ögonen upp till sir Dene. Ja, farfar; det var jag som först slog till honom. Klöf du hans öfverläpp? Slog du ut er tand på honom, så att han sväljde den ? Jag kan väl tro det; jag vet inte. Men hvad i all verlden kunde förmå dig du arma barn, att bära dig så vildt åt? Han gaf May fula namn, farfar; har gjorde illa henne i ögat och skrämde henne Susanna hade tillsagt mig att akta henne väl, medan hon gick efter en annan sko. Sir Dene bet sig i läppen för att dölja ett leende. Samma tanke som Georg Arde haft kom äfven för honom och roade ho nom: — den sjuårige gossen gaf sig modigt i striden för att beskydda damerna! Men baroneten kände sig ändock föga glad; han var verkligt missnöjd på lady Lydia. Hvem har slagit dig på näsan? — hon är mycket svullen. Jarvis. Han slog mig mera än jag slog honom. Jo, jo; den saken är nog säker, mumlade Gander för sig sjelf. Ja, Tom, du måste ha varit ganska obeskedlig, en verkligt stygg gosse, och lady Lydia bar också straffat dig derför. För