Aftonbladet – 23 februari 1872, sida 3

kans död, som Tom; hon hade såsom sjuk, gerna sett honom vid sin säng; mrs Arde tillät honom att vara inne och måhända hade de scener han bevitnat af sjukdom och död samt af faderns djupa sorg gjort ettintryck på gossens själ, som af intet åter kunde utplånas. Att Mary hade farit rätt uppåt himmelen som en engel, derom var han fast öfvertygad. Under många dågar och veckor efter hennes död inbillade han sig se henne i en hvit drägt, med en liten gyllne harpai sina händer och en krona på det lockiga hufvudet, blicka ned på honom från skyarne. Tom var då mellan tre och fyra år, och blef af squire Arde medförd på begrafningen, till hvilken sir Dene låtit göra honom en sorgdrägt, medan det var hans kusin som blifvit död. Lady Lydia skulle i sitt förakt för Tom velat kasta hela sorgdrägten genom fönstret, om hon hade vågat. Att kasta bort pengar till sorgkläder åt en sådan tiggarpojke!s anmärkte hon hånfullt till Dovet. Men en månad derefter kom en ny, liten flicka till Arde Hall, för att ersätta den förlorade, och aldrig hade Tom sett något så underbart ljufligt, som detta lilla barn. Den beundran, hvarmed han betraktade den lilla varelsen, då han för en minut, sittande på mattan, tilläts hålla henne i sina armar, kan ej beskrifvas. Han tyckte också sig Pga en skymt af eganderätt till lilla May, och hellre skulle han dött, än han tillåtit något ondt träffa henne. Då således Susanna denna dag, gaf Tom uppdrag att taga vård om barnet, medan Susanna gick efter en ny skö, kände sig Tom obeskrifligt lycklig och stolt. Ängen, ler de voro, tillhörde squire Arde och låg lott ett stenkast från Arde Hall. May, började Tom, då Susanna gått;!