Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 3

Hå, bevare mig! Jo — jag kunde väl tro, jag! Kors, en sådan liten oskicklig flicka! — skall man ta af sig både skor och strumpor midt för ögonen på slåtterkarlarna ? Ty den unga damen hade helt tyst befriat sig från dessa persedlar, för att få dansa barfotad i höet. Undkommande Susannag hand med det gladaste skratt, flydde hon lätt som en fågel och kastade sig i ar marna på lille Tom Clanwaring, som af en händelse i det samma kom springande. Lilla Tom för alla andra, men stora Tom för May. Hans sju år voro som en hel menniskoälder för den treåriga skönheten. Tom slog armarna kring den lilla rymmerskan och kysste henne, ty de båda baårnen voro de allra bästa vänner. Med strumporna och de små bronserade skorna i handen kom nu Susanna och grep flyktingen samt satte sig ned på gräset med May i sitt knä. Att få på henne skor och strumpor befanns likväl vara en kinkig sak; skrattande och egensinnig, svängde May med armarna och sparkade hon ut med fötterna och Susanna såg sig intet råd huru hon skulle få sin lilla frökens fötter och ben skickligt dolda för arbetsfolkets blickar. Tom hjelpte till, han också, genom att kasta strumporna högt upp öfver hufvudet på Susanna. Nå, se så, master Tom, låt bara bli det der! Om han uppmuntrar henne till odygd, så ber jag nådig frun förbjuda honom att komma hit alls mera. Hon är då det besvärligaste barn denna dag, som någonsin har funvits, men master Tom borde vara! gammal nog nu, för att lära henne bättre. Aldrig hade jag hälften så mycket besvär med honom. Nej, så hör då, miss May; om hon åter drar af sig strumporna, så fort