Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 3

till det verkligt gripande intryck denna tafta gör, är framställningen af hufvudfiguren, konung Erik. Mången bland de koloristiska bravourmålare, som utan en gnista af historiskt sinne uppställa bredvid hvarandra ett antal olika modellfigurer i akt och mening att de skola beteckna en historisk scen, skulle ansträngt sig till det yttersta för att göra denna gestalt effektrik ochs talande. Här åter finnes intet spår af någon sådan ansträngning, inga tragiska åtbörder, inga sökta uttryck af inre strider. Det är ett uttryck af värdighet och lugn, som just passar för uppgiften; men ur de lugnt hållna, ädla och fint modellerade anletsdragen framlyser dock det inre lifvet på ett sätt, som blir fullt begripligt och poetiskt effektfullt i förhållande till de affekter, som uttryckas af de båda andra figurerna. I denna blick skönjer man icke blott ängslig villrådighet, utan äfven ett drag af djup melankoli, som — man ser det lätt — genom att ofta bringas i en dylik dilemma lätt kan öfvergå till verklig sinnesförvirring. I framställningen af Eriks drag har konst nären med någon idealisering följt ett porträtt af honom, som finnes i svenska afdelningen af nationalmusei målningsgalleri, och hvilket, enligt en inskrift å detsamma, målades för att skickas till Hessen, då Erik friade till landtgrefven Filip den ädelmodiges dotter, prinsessan Christina. Liksom den konstbildade åskådaren, hvilken uppfattning han än har och hvilka anmärkningar han än må göra, dock dröjer länge och med stort intresse vid denna tafla och ogerna går bort ifrån benne, så är det äfven fallet med den, som skärskådar henne i andanom. och med pennan i hand gör henne till föremål för betraktelser. Man tycker, att det är så mycket man derom skulle vilja säga, om icke tid och utrymme derför satte en bestämd gräns, och äfven detta innebär ett vitnesbörd derom, att det är en konstföreteelse med innehåll och af betydenhet. Hvad man än må ha att invända i afseende på det yttre mandgret och i fråga om en eller annan detalj, så är det dock visst att den på ett i hög grad glädjande sätt vitnar om det poetiska och historiska sinne, utan hvilket historiemålning är ett nonsens. Kompositionen är på ett så märkligt sätt fri från uppstyltning och falsk patos, att äfven anhängarne af en sund realism inom konsten kunna ha verklig glädje deraf. Oafsedt den i vissa fall naivt enkia och arkaistiska behandlingen, är det i det hela taget någonting rent, enkelt och (i estetisk mening) kyskt, som talar till oss från denna duk och som gör att vi icke lätt tröttna vid densanma, då de briljanta och effektrika konstigheterna deremot framkalla ett ögonblicks häpen beundran, men snart lerpå trötthet och likgiltighet. Det är fullzomligt i sin ordning, att denna tafla fått n plats i vårt nationalmuseum, icke såsom let segerkrönta resultatet af ett konstnärigt sträfvande, utan såsom på ett intressant sätt betecknande ett bestämdt utveckingsskede för en konstnär, som ännu har n rik bana framför sig och som säkerligen n gång skall kunna på en i alla hänseenden gen och sjelfständig grund skapa ädla och ulländade mästerverk. (Forts.)