Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 3

endast finner någon motvigt i Karin Månsdotters mildrande inflytelse; men det hänvisar också på hvad som skall komma, på Eriks snart inbrytande sinnessvaghet och blodiga förvillelser, på hans stundande fall och undergång. På ett klart och enkelt, men gripande sätt har konstnären återgifvit detta för hela Eriks väsen och hans tragiska öde symboliska moment. Någon skall måhända tro sig upptäcka ett, om ock omedvetet och utan djupare reflexion tillkommet, aristokratiskt drag deri, att Göran Persson dels är i fråga om den tekniska behandlingen så vanlottad, dels icke företer någonting annat karakteristiskt än falhet, låghet och gemenhet, samt att Karin Månsdotter, qvinnan af folket, äfven är något flyktigt behandlad och har ett utseende af obetydlighet, mycket ringa andlig utveckling och snart sagdt ingen fägring. En dylik anmärkning skulle utan tvifvel kunna ha något skäl för sig. Vi lemna dervid ur räkningen den omständigheten, att Göran Persson till sitt väsen och sin verksamhet icke är fullständigt känd af efterverlden, emedan, såsom så ofta plägat ske, segervinnarne skrifvit den besegrades hi storia, under medhåll af den hop, som utan granskning och utan konseqvens är färdig att applådera åt framgången och att med hån och förakt ytterligare försvåra det ve victis, som ljuder öfver dem som dukat under. Att omdömet öfver Göran Persson icke skulle blifvit så ensidigt fördömande, ifall under de närmast följande tiderna, då händelser och omständigheter ännu voro i friskt minne och rikligare materialier till en faktisk utredning stodo till buds, någon sanningskär och skarpsinnig person velat och vågat försöka en sådan, det kan man bland annat sluta af det yttrande, som tillskrifves hertig Carl, hvilken dock hade varit hans bittre fiende och medverkat till hans ohyggliga och nesliga ändalykt, att det var skada, att den mannen skulle så komma om halsen, ty han hade icke så stor skuld, som honom gafs, önskandes att Hans furstliga Nåde måtte hafva honom igen för hans lärdoms och trohets skull. Men oafsedt detta och om man endast håller sig till den bild vi nu genom traditionen erhållit af den hos furstarne och adeln så förhatliga vanbördingen, så är det dock visst, att äfven i denna bild åtskilliga andra drag än blott illvilja, grymhet och nedrighet göra sig gällande. Göran Persson var i alla händelser onekligen en framstående intelligens, en kunskapsrik, tänkande och energisk man, full af politiska planer och beräkningar; det medgifves af alla, att man har honom i väsentlig mån att tacka för de många goda författningar och inrättningar, som utmärkte början af Eriks regering, innan brödratvisten framkallade de förvecklingar, under hvilka Eriks tilltagande onda böjelser fingo så riklig näring och efter hand öfvergingo till tidtals utbrytande vanvett. Säkert är också, att Göran Persson var både mindre feg och mindre trolös än hans herre, som sedermera till följd af sitt långa fängelselif och specielt genom förhållandet till Karin Månsdotter och genom hennes trogna hängifvenhet kommit att inför efterverlden framstå i en poetiskt förskönad dager såsom en kunglig martyr. Hvad Karin Månsdotter angår, så torde såväl traditionen som redan möjligheten af vtt hon kunnat göra ett så starkt intryck vå Erik, hvilken onekligen hade ett utbildadt skönhetssinne, kunna få räknas som säkert ritnesbörd derom att hon varit mycket vacker och intagande. Det porträtt af henne, ; om finnes å Gripsholm, visar oss visserlisen ingen storartadt regelbunden skönhet, : nen trots den tunga och vanställande hof-: rägten, som synbarligen generat henne, sköner man dock lätt en oändligt täck person-, ighet med välbildade drag och i hög grad 1 et individuella behag, som man plägar kalla Foss samt framför allt uttrycksfulla, klart J fälsnås om Men äfven om man nult ut FR t konstnären måhända åste medgifYa, w.. för styfmoderligt !, handlat henne jågot ot SKYlmo ert, 5 t framställningen af skön Fara. ON ågot I att och borde kunnat vara mera inärv.. Må i serad, så stämma hennes hållning och tittryfk ra ck väl tillsammans med framställningen Ik n helhet och blir onekligen äfven i pittoresk ening effektrik genom kontrasten mot den örke, hårdt och skarpt utpräglade Göran jf; ersson. En sida i Karin Månsdotters älsk-r ra väsen träder också onekligen fram pålg t uttrycksfullt sätt, den nemligen som t. ex. g ranzn betecknat genom följande strofer:3 Jag sprang så glad i fattigdomens dalar, h Men, o hur skrämd i hofyets gyllne salar k Jag såg mig om — och fann ej mer igen få Min glada oskuld, ack, min barndomsvän! ti Jag hade dock en dyrbar tröst tillbaka: r Den ädla lott att som min konungs maka å Hans hjerta freda och i hvilans stund k Vid lampan vaka för hans korta blund. b Den djupa ängslan, som uttalar sig ihens blick, under det hon hårdt omfattarsc riks hand och skådar bort emot den olycks-! h dande Göran Persson, är sammansatt af!n: re på en gång henne bestormande känssec r: förfäran vid tanken på det blod, som rä mungens prokurator åter vill låta flyta, orogq ver den krets af intriger, stämplingar och ih: ldsamhet, inom hvilken hon, det enkla nade rbarnet, blifvit dragen och der hon tycker Ifö arken svigta under sina fötter och slut-kc sen ångest öfver det olycksöde, som öm-jfö tens fina instinkt säger henne skola blijm n slutlisa följden för Erik, om han fort-to rande mer miasgtänkgamhataen och hämdlvat. I YC