Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 3

fara att drunkna — Tom var den skyldige. Tom visste sjelf att icke han hade gjort detta, men han hade varit med dem, hvilka gjort det och derför skulle han bli syndabocken. TJUGONDE KAPITLET. Miss May. En äng, som doftade af. nyslaget gräs, och hvars talrika hövålmar vitnade om en god skörd, låg belyst af solen en skön Junimorgon. Det var ännu tidigt på dagen; arbetsfolket sjöng under höbergningen. Åtföljd af sin sköterska, Susanna Cole, kom en liten vacker, treårig flicka, med rundt ansigte och sköna, bruna ögon, som klara och ärliga blickade omkring sig i verlden. Barnet hade på hufvudet en stor, hvit kråka, efter ortens sed och var ifrigt sysselsatt med att åter strö omkring höet, som arbetsfolket höllo på med att samla tillhopa i sträng som det heter. Alla Susannas föreställningar voro temligen bortkastade, ty den lilla var en ganska sjelfrådig och odygdig ung dam, som ofta låg i delo med hemmets lagliga myndigheter. Nå, men, miss May, har jag inte sagt att de der stora hövålmarna inte få röras i dag? då blir det ju dubbelt arbete. Aldrig i mitt lif har jag sett ett så odygdigt, litet barn. Miss Mays svar härpå, blef att klifva upp på en hövålm och så tumla ned på motsatt sida, dervid tagande hela toppen med sig. Hon satt derefter helt stilla och tyst, och som stillhet var någonting alldeles ovanligt för miss May Arde, fann sig Susanna befogad att gå omkring för att se efter hvad ny odygd hon nu kunde företagit sig.