Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 3

tal, romantiserande idealism, som icke ha någon rot i nutiden, ingen kraft till verk ligt lif. Den grofva naturalismen bekäm Ipas icke med framgång genom en konstlat reaktion till längesedan försvunna tidehvar och utlefvade kulturformer; det är endas den sunda kraftiga realism, som icke ute stänger idealiteten, men fordrar att den skal genomträngas af lifsvärma och lifssanning hvilken har någon utsigtdertill. Förgångns: stora konstepokers alster ha utan tvifve den allra största betydelse för nutida konst närers studium. Det mål, till hvilket de gamlc mästarne kommit, ligger klart för oss och mar kan genom sorgfälligt studium iakttaga, hvil ka medel de användt och hvilka krafter, som hos dem företrädesvis varit i spänning, föl att uppnå detta konstnärliga mål. Deri ligga stora skatter, ett dyrbart arf för se nare tider; men det är ett fullständigt miss förstånd, då man tror sig mer eller mindre böra imitera de gamla mästarne eller måla i deras anda; man skall sorgfälligt och mång sidigt studera dem, för att bilda sin konst närliga blick och för att genom detta studium hemta kraft till en sådan egen, fri och sjelfständig verksamhet, som naturligt härflyter ur konstnärens individualitet och står i samklang med nutidens lif och uppfattning. G. von Rosen har under sitt vistande i utlandet hemsändt ett och annat, som mycket tydligt burit spår af Leys inflytande och som haft en mycket ålderdomlig prägel. Detsamma är i någon mån fallet med den stora tafla, hvilken han målat efter sin hemkomst och som nyligen blifvit inköpt för nationalmusei räkning samt blifvit föremål för mycken uppmärksamhet och stort intresse från allmänhetens sida. Taflan framställer som bekant Erik XIV, omgifven af sin gode och sin onde genius, hvilka kämpa om inflytandet på honom. I ett ram, hållet uti femtonhundratalets stil, sitter den olycklige konungen på en å golfvet utbredd björnhud, hållande i sin ena hand ett sammanviket papper, under det den andra omfattas af den på en af den tidens enkla soffor sittande Karin Månsdotter, medan den längre fram i rummet stående Göran Persson räcker fram en penna, för att erhålla en underskrift. Man behöfver verkligen icke den påpekning, som ligger i en å väggen anbragt tafla, framställande Johannis döparens halshuggning med underskrift: Wee them som orett lagh giöra och vrongan dom schriffua, för att inse, att det här är fråga om att framställa ett af de tillfällen, då det gällde att erhålla konungens bifall till någon af de dödsdomar, medelst hvilka den af Göran Persson inspirerade konungens högsta nämnd bestraffade obetydliga förseelser såsom högmålsbrott, och då ej sällan Karin Månsdotter sökte förmå den i vissa riktningar rikt begåfvade, men sjukligt misstänksamme konungen till mildhet och moderation. I afseende på den konstnärliga behandlingen kunna utan tvifvel ganska många anmärkningar göras mot denna tafla. Man kan sålunda bland annat säga, att den saknar enhet i behandlingssättet. Göran Persson ir hållen i en mycket arkaistisk stil, på ett rappant sätt erinrande om vissa Cranachsigurer; men i framställningen af Eriks och Karins drag återfinner man deremot nutilens målningssätt. Genom det manör,i hvilet det hela är utfördt, gör det emellertid i rissa fall nästan mera intryck af en målling al fresco än af en oljefärgstafla. Man inner här endast klara och bjerta lokalfärrer, jemte för ögat angenäma och lockande Sinter, inga verkliga skuggor, inga reringa sådan förmedling af de särexet; ingen :-hvari ä XC; Ior varigenom en allmär kilda färgtonerna, tår Man kunde on, en stil i kslcriten up, nm sanning ha något skäl att tu. den rr onstnären rikta Leonardo då Vines v. ans Trattato della pittura: målare! sim ani, sker ärans glans, så frukta icke skuggör-j as mörker, Hela detta maner företer nå-s onting naivt och intagande, liknande det an finner i den gammalflandriska och äldre ;derrhenska skolans verk. Men det är årt att fatta, hvarföre den, som nu för tin målar i olja, skulle af princip försaka skilliga af oljemålningens specifika föreäden: det större djupet i koloriten, det omordentliga omfånget och den stilistiska rmedlingen af färgtonerna, och framför It den magiska kraft som ligger i ljusef kterna och i clairobscuren. Man skulle r öfrigt kunna göra anmärkningar mot dnandet af gruppen; utan attsträngt hålla , den gamla satsen om en pyramidalisk andning kan man dock icke annat än finna t något underligt atti denna grupp, som finner sig åt ena sidan af det temligen senliga rummet, en af personerna är sitnde på ett högt säte och den andra står, en den mellersta, som är hufvudfiguren sitr på golfvet. Karin Månsdotters figur jer också förmycket, genom stelhet och roppslighet, att den är målad efter man-!n quin och icke efter lefvande modell. F Men oaktadt dylika anmärkningar, somb n ene eller andre kan känna sig befogadf Lt göra i fråga om maner och traktament, 1 skola dock utan tvifvel de fleste blilk 0. n h d f; n RO FH HR OR AB mt se derom, att taflan icke blott genast ngslar blicken, utan efterhand allt kraf-!v are tilltalar själ och hjerta. Det är ent rklig historiemålning; det som framställes ett betydelsefullt och poetiskt moment ur li sterlandets historia; det hänvisar klart på ad som föregått: den splittring emellan istaf I:s söner, hvilken hos den äldste af m alstrade en sjuklig misstänksamhet, som verallt spårar förrädiska anslag och som RR RR