Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 3

till sir Dene: Det är Jarvis som säger osanning, men inte jag. Ännu. en sak afböll honom måhända från att tala: vissheten om att ej bli trodd. Jarvis skulle alltid förstå att vända orden till fördel för sig, och lady Lydia var den lille stackaren en allt för mäktig fiende. Jag gjorde det inte, farfar, var allt hvad han sade, i det han för snyftningar blott med svårighet kunde andas. Men du vet sjelf, Tom, att du plägar säga osanningar Nej, farfar, jag gör det inte, snyftade barnet. Jag skulle vara rädd för att Gud kunde höra mig. Då måste Jarvis sett i syne — och ofta göra detta, utbrast baroneten med liflighet, ty det var honom nu mera icke möjligt att betvifla svarets sannfärdighet. Vare dermed huru som helst: nu tror jag dig. Här har du en blank silfverpenning, Tom. Men det hörde icke till regeln att sir Dene frågade gossen på egen hand, och vanligen hörde alla på Jarvis, ingen lyssnade till Toms ord. Det var den uppmärksamhet, som beständigt förnyade missöden med .hästar på den nya vägen hos baroneten framkallat, som gjorde att han denna gång enskildt talade med Tom; — det var ett undantag. Och visserligen kunde det äfven hända, vid de anklagelser som gjordes emot Tom, att han i visst fall var skyldig. Under de upptåg, hvari alla tre gossarne deltogo — och Louisa med dem, så blef det Tom ensam, som fick skulden för hvad som skedde. Om alla kastade stenar och ett fönster blef utslaget — Tom hade gjort det; om grisarna eller hönsen voro utsläppta, — Tom hade öppnat dörren; då mjölnarens lille gosse knuffades ned i dammen och var i