Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 3

Bildande konst. Nyströms Bellman. — Börjessons Kägelspelare. — Winges Auka-Thor. — G. v. Rosens Erik XIV. — Wahlbergs landskap i månbelysning. — Billing. Jandskap med motiv från Stockholms skärgård. I. Grefve Georg v. Rosen är en ung konst när, som om han får lefva och utveckla sig så som han lofvar, säkert skall få ett vac kert nåmn i vår konsthistoria. Det är icke länge sedan han kom hem till fäderneslandet, efter att i flere år såsom konstakademiens stipendiat ha gjort artistiska studier utomlands. Af den djupare och allvarligare riktning och det historiska sinne han redan elev vid konstakademien röjde som ung elev Y . ; 2 V EN kunde iäar vänta, av JON försåksng takn fatta den jargon, Om en tid a. at i vara på väg att göra sig gällande, skägg ligen bästa sättet att bedrifva koöststudier i utlandet vore att så hastigt och så direkt som möjligt resa pr jernväg till Paris, för att på Contures eller någon annan på modet varande, mer eller mindre andefattig och handtverksmässig kolorist-virtuos skol-atelier köpa sig insigten i några vissa procelurer och konstgrepp, medelst hvilka man sedermera skulle kunna vinna den publik, som sätter det briljanta machverket långt ramför konstskönheten och som för några virtuosmässigt anbragta effekter glömmer bort idefattigdomen, svagheten i komposiion och teckning, bristen på stil och hålling. G. v. Rosen synes icke ha kännt sig nycket anslagen af den modernaste franska consten, som också onekligen både i sin löger och sin yttersta venster företer föga, om tyckes innebära gryningen till en sann ramtida konstutveckling: å ena sidan en dealkonst med kallt räsonnement, nykert allegoriserande eller emfatisk uppstylting, å den andra en temlig krass och konstidrig naturalism. Jemte det han med ifer studerat de äldre stora mästarne i deas efterlemnade verk har han med synnerig förkärlek slutit sig till en nu lefvande erömd belgisk konstnär, Henrik Leys, som ntager en mycket egendomlig ställning, i et han gått tillbaka ända till 1400-talet, ör att finna sina förebilder och omedelbart nsluter sig till den äldre Breughel, Meming, Roger van der Weyden och van Eyck. Man kan icke neka, att Leys målningar öra till samtidens mera intressanta förepelser på det konstnärliga området. Oakdt sitt ålderdomliga utseende äro de inga lott och bart imitationer. Ämne och upputtning göra dem, oaktadt det gammalmoiga i framställning, formbildning och korit, till nya och egendomliga skapelser. .mellertid innebär hela detta rekonstruk-j: onsarbete onekligen en afväg, som jemte i mycket annat vitnar derom, huru osäert man under den nuvarande öfvergångserioden famlar omkring, för att söka en äg för utvecklingen. I detta återgående 1 slutet af medeltiden ligger en sentimen