Aftonbladet – 21 februari 1872, sida 2

Man har en oredig föreställning om att Indiens finanser icke befinna sig i ett synnerligen blomstrande tillstånd och att åta skilliga protester inläggas mot det nya regeringssystemet. Men Times sörjer för att omintetgöra dessa allmänhetens farhågor med berättelser om landets materiella utveckling och om de nya jernvägar, som ständigt anläggas. Filantroperna invagga sig i de sällsammaste illusioner om de mirakel, som miss Carpenter har åstadkommit. Hon har åtagit sig att förvandla de infödda unga flickorna till ladies eller europeiska husmö drar, och det pietistiska kotteriet inbillar sig, att det gjort ett slut på Brahmaläran derigenom, att bibeln på senare tiden börjat läsas och tolkas i hinduskolorna. Alla dessa förhoppningar äro i hög grad illusoriska. Opartiska auktoriteter erkänna, att de europeiska lärarne och missionärerna icke ha uppnått något annat resultat än att undergräfva invånarnes gamla tro, utan att lyckas öfvertyga dem om kristendomens öfverlägsenhet. De hinduer, som studerat i de engelska seminarierna, ha blifvit otrogne eller skeptiker, och den herrskande racens religion är lika så opopulär som förr. Det förhåller sig på samma sätt med de administrativa reformerna. Engelsmännen ha gjort slut på mohammedanernes öfvervigt och gifvit hinduerna tillträde till åtskilliga offentliga embeten. Detta system här endast haft till följd att göra mohammedanerna ännu mera fiendtliga utan att ingifva hinduerna den minsta känsla af tacksamhet. De engelsmän, som styra Indien, lägga i grunden icke heller minstå vigt på dessa åtgärder, som härröra från en blandning af filantropi och byråkratisk doktrinarism. De veta mycket väl, att. terrorismen är det enda medel, hvarigenom den britiska suprematien kan upprätthållas, och denna öfvertygelse förklarar, om än icke ursäktar, att de tid efter annan gifva den engelska regeringens högsinnade förklaringar den mest blodiga dementi. De liberala tidningarne i London ha pligtskyldigast ogillat den stränghet, för att icke säga grymhet, med hvilken man undertryeker Kookas uppror (i ett enda telegram från Indien talades om 49 afrättningar); men de engelska auktoriteterna veta, att i norra Indien och vid gränsen finnas hundratusentals menniskor, hvilka lefva i öppen fejd med samhället och äro redo att understödja hvilken rörelse som helst, som gifver dem utsigt att få röfva och plundra. Om ex sådan öfverrumpling, som Kookas försökte, krönts med framgång, kunde oberäkneliga svårigheter ha uppstått för regeringen. Denna situation svarar just icke alldeles mot de lysande bilder, Gladstone utmålar. Detta har mr W.M. Torrens också insett. Han har nyligen utgifvit en bok, i hvilken han skildrar de fel engelska regeringen begått i Indien, och denna bok skall säkerligen göra mycken lycka under nuyvar rande förhållanden. I dessa dagar, då flera tecken synes hän tyda på att en författningskris är nära förestående i Frankrike, ha äfven bonapartisterna börjat röra på sig. Vid Contis begrafning egde oroligheter rum i Paris. Tre stora blomsterbuketter från Chiselhurst nedlades på grafven. En stor folkhop följde processionen för att se, om den väntade bonapartistiska demonstrationen skulle ega rum. Bland de närvarande bonapartisterna märkte man Rouher, f. d. ministrarne de Lavalette, de Forcade, Pinard, Gramont, Maurice Richard, Clement Duvernois och Magne, vidare Laguerronniere, Talhouet (minister under Ollivier), Benedetti, f. d. krigsministern Le Boeuf m. fl. Kyrkan var alldeles öfverfylld. På den fria platsen framför densamma befunno sig äfven talrika grupper, i hvilka man igenkände många ansigten af personer, som under kejsardömet plägade ropa lefve för kejsaren så oftå han visade sig personligen. Man var derföre beredd på att en demonstration till Rouhers ära åsyftades, och knappt visade sig Rouher efter slutad gudstjenst — det var omkring kl. I — vid utgången. ur kyrkan, förrän man från flere håll hörde ropen: lefve Rouher! lefve kejsaren! En motdemonstration egde rum, och en man närmade sig Rouher under ropet: Ned med Rouher, Polismyndigheterna, som icke på något sätt störde dem, som höjde de förstnämnda ropen, arresterade genast denne man. Garde republicaine följde Rouher till hans vagn. Folket knotade, och garde republieaine och polisen skulle kanske ha råkat illa ut, om man icke märkt att bonapartisterna voro alltför manstarka, och att öfver 200 man liniesoldater, som voro kommenderade till begrafningen, emedan Conti var storofficer af Hederslegionen, gjorde min af att ingripa till förmån för dem som ropade: lefve kejsaren. Mängden skingrade sig derför utan att lugnet vidare stördes, Inrikesministern Victor Lefranc har med mycken fyndighet gjort sig dessa händelser till godo för att genomdrifva ett uppskof på två månader af Dahirels motion, som gick ut på att hindra Thiers personliga uppträdande i nationalförsamlingen. Kultusministern Jules Simon har tillställt universitetsrektorerne, skolinspektörerne och prefekterne ett cirkulär, hvarl han uppfordrar dem att med alla möjliga lagliga medel bekämpa den bonapartistiska propagandan och anbefaller prefekterne att afskeda de embetsmän, som gjort sig skyldiga till att befordra densamma, Sedan någon tid ha bonapartisterna utdelat tidningen Gaulois gratis till alla skollärare på landet.