Aftonbladet – 21 februari 1872, sida 2

spader, och hans äfventyr hade likväl hit tills varit det värsta, Beechhurst Denes hålväg hade, ehuru jemn och väl underhållen den var, råkat i vanrykte. Folket talade om den der skuggamw, vida mer än hvad det behagade sir Dene. Ej att en skugga någonsin af menskligt öga blifvit skådad, men allmänheten hade ändock sin tro att hon fanns: till och att hästar stundom blefvo skrämda af henne, Sir Dene ansåg denna tro vara den orimligaste, ja löjligaste, som en föröfrigt sansad och klok menighet kunde hylla, och så skall utan tvifvel läsaren äfven säga. Förhållandet var likväl otvifvelaktigt och sannt, att häst efter häst just vid en viss punkt på vägen blef skrämd, utan att en förnuftig anledning förefanns. Två särskilda gånger hade baroneten tillkallat män, anställda vid allmänna vägbyggnader, för att se huruvida någon ojemnhet eller annat fel vid anläggningen fanns, men nej — allt var i ett förträfligt skick. Hvar gång, som. baroneten numera åkte der fram, höll han tömmarne med ytterlig uppmärksamhet, ty på samma gång som han af hjertat föraktade det vidskepliga pratet, kunde han icke förneka san ningen af att olyckor och obehag alltsom oftast inträffade, Det senaste missödet mäste anföras. En man af bättre stånd, mr Dickereen, hade dött i Hurst Leet och skulle, för att be orafvas, föras till en liten landtkyrka Pp andra sidan om herrgården. Processionen tågade uppför den nya vägen i vanlig, höge tidlig ordning, medan. klockorna i Hurst Leet ringde och byns hela befolkning var ute för att se den ovanliga ståten af likvagn och ekipager från Worcester, företrädda af presten i sin embetsdrägt, åkande i en svart karet, (Forts.)