Aftonbladet – 21 februari 1872, sida 2

nade. Gossen hade vaknat vid farfadrens röst och steg upp. Sir Dene såg att någon ledsamhet hade inträffat. Han har nära nog tagit lifvet af master Otto, sir Dene, skyndade Dovet att i förhand berätta. Åtminstone var det ej hans fel, om det inte lyckades — en sådan liten stygg och obehaglig gosse, som han är! I denna stund såg Tom verkligen sköligen obehaglig ut, der han stod; ansigtet nedsöladt af tårar och slag, håret — det vackra, lockiga håret — hoptofvadt i en massa, kläderna neddammade och sneddragna. Då Jarvis och Otto hörde sir Dene, kommo äfven de in, efterföljda af lady Lydia och nu erhöll sir Dene en utförlig berättelse om Toms missdåd. Hur kunde du göra så, du obeskedliga, vanartiga barn? frågade sir Dene strängt. Tänk om han hade slagit ihjäl sig! Jag gjorde det inte, farfar, svarade Tom, med de tårfylda, blå ögonen riktade på baroneten, och dessa ögon, så lika Geoffrys, uraktläto.aldrig att: göra honom vek om bhjertat. Du gjorde det inte, säger du? yttrade han mildare. Nej, jag försäkrar, jag gjorde det inte. Jag stod alldeles stilla vid staketet. Men här föll Jarvis in med stor häftighet. Han hade sett det, sade han, huru Tom sparkade och kastade stenen som skrämde hästen. Som vanligt blef det ord emot ord, af Tom uttalade tveksamt och under tårar, af Jarvis djerft och bestämdt. Hade det icke varit för dessa innerliga, blå ögon, hvilka i så hög grad återkallade hans son Geoffry för hans tankar, skulle sir Dene icke ett ögonblick tvekat... Nu såg han än på den ene, än på den andre af de båda gossarne, alldeles som Otto nere på vär