Aftonbladet – 21 februari 1872, sida 2

— . —— — VV 1 sgpxsrnsss1s1tSSst sstss881;i8s;SsS ponyn, den stygga pojken, och stackars master Otto föll af. Hå, bevars! Hvarför gjorde han så? Ja, hvad är det som beständigt lockar honom att göra alla fula spratt? sade Dovet: Men gjorde han det verkligen? frågade Gander. Om han gjorde det? Har jag ej redan sagt detta? Hör nu på, hvad jag vill säga, mrs Dovet. Alltid är det än ett, än ett annat som gossen beskylles för och min tro är, att han nio gånger af tio är oskyldig. Ja, ja; det är aldrig värdt att titta så argt på mig för mina ord; jag säger ändå hvad jag tänker, jag! Och endera dagen så ämnar jag berätta för sir Dene huru gossen behandlas: Elakhet finns inte hos honom och har för öfrigt aldrig funnits. Det vore kanske bäst. att hofmästarn skötte sina angelägenheter och lät annat folk få vara i fred i deras eget rum, genmälde Dovet med värdighet. Men Gander tog sig hänsyftningen icke alls nära, utan började åter: Han är så lik mr Geoffry, som ett barn kan likna sin far. Han hade ingen ondska i sin själ, han! Dovet bara vispade-och teg. Ja, gossen är sin salig far uppidagen, fortfor Gander, fastän han är litet mera blyg och stilla af sig, och detta har han i arf af sin mor. Godt är det för honom, ty annars skulle ni allaredan länge sedan ha rent af förderfvat honom. Baronetens röst och fotsteg ute i korridoren tystade Gander. Sir Dene hade kommit in bakvägen och gick rätt fram till hushållerskans rum med en bukett liljekonvaljer i handen, Sätt dessa i vatten, Dovet. Lady Lydia.,. Han fick i detsamma se Tom och tyst