Aftonbladet – 20 februari 1872, sida 2

tlåtande är ett ganska kuriöst aktstycke, are sig att man betraktar detsamma med änsyn till hvad det icke innehåller, eller tt man fäster sig vid artikelns faktiska nnehåll. Uti våra i fråga varande uppsater hafva vi, med utgångspunkt från den anvettiga historia om djefvulens grasseande, som nyligen kolporterats af en förattare i Teologisk Tidskrift, sökt visa huudana de praktiska följderna måste blifva f den teologi, som från katedern, på prelikstolen och i skolan äflas att inskärpa ron på djefvulen såsom ett af sina vigtivaste lärostycken. För att åskådliggöra lessa följder, uppdrogo vi en skildring af skaplynnet hos den sämre inhemska pietisnen eller läseriet, sådant detta framträler i och genom den beryktade Evangeliska Fosterlandsstiftelsens verksamhet. Vi hafva lervid hållit oss till de afgifnaintygen från, såsom vi tro, tillförlitliga och åtminstone innu icke vederlagda iakttagare af Fosterandsstiftelsens s. k. inre mission, hvilka, påde lekmän och prester, beskrifva stiftelsens propaganda i de mörkaste färger och varna för densamma, såsom fören verklig samhällspest. — Nåväl: på allt hvad vi idetta imne anfört, hvilket upptog drygaste delen af våra tre artiklar, har Wäktaren icke haft ett enda ord till svar. Vi anteckna denna betecknande omständighet, att vår: värde kollega funnit det rådligast afstå från hyarje försök att vederlägga de utaf oss citerade särdeles graverande anklagelserna mot Fosterlandsstiftelsen. När man sammanbåller denna oväntade tystlåtenhet med Wäktarens manhaftiga försvar för den lede fiendens tillvaro och makt, frågar man sig ovilkorligt: är det då så svårt att med något hopp om framgång söka rentvå stiftelsen, att en sådan uppgift afskräcker till och med den tidning, som synes med nöje kläda skott ör hr Sch6eles sorglustiga berättelse om djefvulen, som utdrefs ur en gumma i skepnad af stora spikar?! I stället för att uti den i fråga varande punkten gifva svar på tal väljer Wäktaren det onekligen lättvindigare stridssättet att beskylla oss för ett oriktigt återgifvande af dess yrkanden. Vi hade till Wäktaren ställt den frågan: består den sanna kristna tron uti tror på Ajeföulen? Wäktaren hade nemiigen, såsom våra läsare erinra sig, beskärnat sig öfver Aftonbladets utfall mot kritendomen. Tidningen påstår nu helt dristigt, att den aldrig gjort sig saker 1 en dylik antydan. rörande den kristna ron, och för att gifva relief åt-.detta påtående, begär vår kollega af: oss, att vi kola i Aftonbladet införa den långa, mot oss riktade uppsatsen i n:r 5 af Wäktaren. I Till svar på denna något oförsynta fordran ppmåna vi Wäktaren, som här är den angripande, att först i sina spalter aftrycka Iden uppsats i n:r 22 af Aftonbladet, hvars I innehåll nu tvenne gånger gjorts till föremål för Wäktarens vrängda och vilseledande framställningar. Hvad beträffar tidningens I påstående, att den icke, såsom vi yttrat, i velat göra djefvulen till en oumbärlig in grediens i kristendomöen, så må våra läsare sjelfve döma, huru Härmed förhåller sig. I samma nummer, der Wäktaren söker värja ig mot anklagelsen för den kristna trons örvexling med djefvulstron, yttrar sig tidI ningen på följande sätt: Och de af artikelförfattaren (i Aftonbladet) åberopade hrr Parker och Ignell, dem han tyckes antaga hafva rätt, de äro vi öfvertygade hafva orätt, ja, att den förvridning af kristendomen, som af dem och deras gelikar framhålles gom sanning, just utgör den kräftskada på det svenska samhället, som artikelförfattaren tror sig skönja uti det i dessa dagar med allt större hänsynslöshet framträdande läseriet. Vi anmärka härvid: det yttrande, vi citerat ur Ignells arbete Jesu I Kristi och hans apostlars lära, gick ut på latt visa, att tron på djefvulen icke kan anIl ses såsom väsentlig för kristendomen. Detta Tgnells bestridande af djefvulstrons oskiljI aktighet från den sannt kristna tron, benämnes nu af Wäktaren en förvridning af kristendomen (!) Och ändock — efter att genom användandet af ett dylikt uttryckssätt hafva låtit sig ertappas, så att säga, på bar gerning — djerfves Wäktaren påstå sig icke hafya velat göra tron på djefvulen till en nödvändig beståndsdel uti den sannt kristna tron! Äro då, enligt Wäktarens åsigt, orden till för att dölja tankarna? Eller hafva vi måhända att göra med en motståndare, som knappast får anses tillräknelig, då han icke synes ega förmåga att sammanhålla sina tankar, utan glömmer hvad han sjelf skrifvit några rader ofvanför ? Det kan under sådana förhållanden svårligen tjena till något att utbyta tankar med i den hit öch dit vacklande författaren i Wäkitaren. Också nöja vi oss. med att blott i förbigående inlägga vår reservation mot den lösliga distinktion mellan under och underverk, medelst hvilken Wäktaren söker parera en annan af våra anmärkningar. Ått iför öfrigt Wäktarens yttrande om den nya födelsen såsom ett det största under af alla fäldes till indirekt försvar för djefvulsutdrifningen i Teologisk Tidskrift, är, i trots af Wäktarens försäkran om motsatsen, klart för en hvar, som läser detta yttrande i dess sammanhang. Wäktaren yttrade: Det upprörande för Aftonbladet är väl dock mindre de nämnda förhållandenas, från dess synpunkt, vidunderliga form, än erkännandet att det ännu skulle finnas under i bibelns mening, likasom att det skulle finnas personliga mörkrets makter, som kunna utdrifvas.Härefter följer påståendet, att Kristus undervisat oss om en mörkrets personliga makt