Aftonbladet – 20 februari 1872, sida 2

ligt att barnen skulle taga intryck af sin mors åsigter; de hade allt ifrån den första dagen sedan deras ankomst föraktat honom, såsom en dem underordnad varelse, som alltid borde-hållas i beroende, och denna känsla växte och växte alltmera. Äfven med hänseende till klädseln var. han icke. som de; Jarvis och Ottos gamla kläder gjordes om åt honom; hvad nytt som köptes, var groft och dåligt. Sir Dene märkte det ej och yttrade hån någon gång. att Tom såg mindre väl klädd ut än de andra, svarade lady Lydia att-han aldrig var aktsam om sina saker. Sanning var att Toms kläder ofta kommo till skada, men dertill var Jarvis förnämligast orsaken. Han skonade honom aldrig; han boxades med honom och slet sönder hans kläder, han skickade honom upp i träd och ned i dammar och det vissa var att alltid hade Tom råkat i något äfventyr, alltid var huset i oro för hans odygder, som det hette. Beständigt droppande kan ju nöta hål igenom en sten och klagomålen öfver Toms förbrytelser voro så beständiga att sir Dene sjelf slutligen tröttnade och blef sträng emot gossen. Hvar är Tom? kunde baroneten ibland fråga, då han saknade honom bland de andra barnen och alltid hade då Jarvis eller hans mor till hands någon svår anklagelse emot Tom, jemte den förklaring att han blifvit bestraffad med att ej få vara tillsammans med sina kusiner, Detta betydde i grunden ått han fick nöja sig med Dovets sällskap, eller blifvit körd i säng uppe i sin vindskammare eller utvisad, för att springa omkring utan tillsyn. Lady Lydia började småningom beklaga sig öfver att Toms dåliga exempel kunde skada hennes bärn och försäkrade sir Dene att han var den största lilla hycklare i verlden. (Forts.)