Aftonbladet – 16 februari 1872, sida 3

fer den absoluta skadligheten af en ofullständig uunskäp, gorhand kunna vinna en sådan auktdritet 1 ett al, katolicismen föreiftadt land, att de inder ei liten formföröhdting behotts a till och med den katolska trons mest utpekade ock mest afgjorda motståndare. I den återstående delen af sin uppsats skildrar hr Brandes stämtilngen i Paris kort efter krigets utbrott. Den 12 Augusti, öö delbart efter de första stora nederlagen, saminahträftade Hr B; åter med Renan, som då nyss återkommit från fin ttiygttill Bergen och Tromsö i sällskap med prins Napoleöt: Renäh var utom sig af sorg och förtrytelse öfver det orättfärdigt öch dumdristigt begynta kriget. Aldrig, yttrade han, lat ett olyckligt folk varit regeradt af sådana därntshjötl gom våra styresmän. Att han sedan återvunnit sitt lugi döchH sitt herrar välde öfver smärtan, synes af hans afhahdling i Revue des deux Mondes och det vackra bref till Strauss, deri han meddelat allmänhöten sitt iutryek af de senaste stora tilldragelserna. . Renan är bretagnare, skrifver hr Braiides, och som man vet äro bretagnare de mest uthållige och viljefasta af alla fransmän: Har Renan en gång i ett tröstlöst ögonblick, hänvändahds sig till sin fädernestam, utropat: O, du enkla stam åf åker brukare och sjömän, hvilken jag har att tacka för att hafva bevarat min själs kraft Hildk utt ot nteslärkt land, så har måhända nu det ögonblick kommit, då ban; just när allt ljus syntes utsläckt i Frankrike, blifvit öfvertygad om, att detta land hvarken är krosöadt sMer förlamadt, att hoppet ingalunda är ute för vettets oci behagets fädernesland, hvilket på samma gång är framstegsidgernas aldrig utsläckta härd, Beiaj skref med ädel blygsamhet i sitt bref ill Strauss: sPronkribs ör nödvändigt för Europa som protest mot pedanteri öch dogmatik, Vi veta alla, hur mycket mera Frankrikes namn betyder, än en sådan protest: Men betydde det än alldeles intet möra, nåns öH protest af detta slag då nu för tiden är mindre af nöden ål fördom? Ack nej! Så länge der gifvas dogmer och så länge der finnas pedanter, skall denna protest alltid ljuda som ett vitnesbörd om if, som ell bobådeiss mm hättre dagar, och jag för min del ser icke, jag Velbic Le, litfb: vida mina läsare se någon utsigt till, att ett försvinnande af protestens föremål skulle röra denna den andliga frihetens protestanfisin öfferflödigs . Det porträtt, hr Brandes måeddelät af Ernest Renan, kan icke sägas vara i alla fseenden tilltalande, men är synbarligen .ecknadt efter naturen, utan försök att öfverskyla eller Smickrä. Man förvånas öfver len berömde lärdes ensidiga, ja rentaf för: lomsfulla uppfattning af en sådan det molerna samhällets lifsfråga, som folkundervisningen, såväl som öfver det nästan bruala sätt, hvarpå han, den räffinerade ordconstnären, lägger i dagen sin missbelåten ret med vissa personer och förhållanden i sitt ädernesland. Det förtjenar emellertid omnämnas, att Renar uti slit nyaste arbete — La RBeforme intellectuelle et morale (Paris 1872) — synes hafva tillgodogjort sig åtskilliga af de genom kriget dyrt köpta lärlomarne. En af den nämnda skriftens hufvudtankar är nemligen inskärpandet af vigen utaf en allmän och väsentligen förbättrad olkunderyvisning.