Aftonbladet – 16 februari 1872, sida 3

Studentinnorna vid universitetet i Zirich. Antalet studerande qvinnor vid högskolan i Zirich har under denna termin så förökats, att der-redan en tiondedel af alla de inskrifna är studentinnor. Efter all sannolikhet kommer dock denna proportion att framdeles ytterligare stiga, hvilket gifver Neue Ziiricher Zeitung anledning att när mare skärskåda den derigenom framkallade principfrågan, hvilken kan bli af största vigt för det schweiziska universitetets välgång. Om principen att lemna qvinnor inträde vid universitetet kunna vi — skrifver nämnda tidning — yttra oss kort. Så snart ett verkligt behof gör sig gällande att äfven för qvinnorna öppna det vetenskapliga arbetets fält, skall en schweizisk högskola vara den sista, som utan giltiga skäl sätter sig emot en dylik social utveckling. Huru qvinnornas sträfvan efter delaktighet af en högre bildning, hvilken för närvarande är så lifligt verksam, är följden af ett djupare grundadt anspråk hos den moderna kulturen (man komme i håg qvinnouppfostran i renaissancens italienska kultur), är en fråga, som man ännn ej kan afgöra, och hvars lösning man derför också icke får gå i förväg genom hämmande föreskrifter. Så mycket är redan nu säkert, att qvinnornas vetenskapliga verksamhet kan medföra goda och hugneliga resultater. I subjektiv mening skall den utöfva en välgörande verkan på hela qvinnoverldens intellektuella lif. Den skall gifva de ouppodlade andliga krafterna ämne och riktning och derigenom bevara dem från farliga irrvägar. Olyckliga, af ödet tidigt skakade existenser kan den förläna ny kraft och lefnadslust. Så snart vi i allmänhet betrakta vetenskapen såsom egendom (och vi prisa ju ofta henne såsom den högsta), upphör för oss rättigheten att utesluta qvinnorna från besittningen deraf. Hvad de objektiva följderna angår, så skall qvinnoarbetet på vetenskapens område utan tvifvel göra sina på ett alldeles eget sätt värdefulla tjenster, hvilka redan genom arbetarnes annorlunda beskaffade subjektivitet äro intressanta och gagneliga. I afseende på olika qvinliga anlag har erfarenheten visat, att man med stor framgång kan draga vinst af dem på vetenskapens vidsträckta fält. Med huru stor framgång kan icke t. ex. den ihärdighet, den iakttagelseförmåga och den omsorg, som qvinnorna i det dagliga lifvet ådagalägga vid sjukskötsel, vetenskapligt utbildas och göra gagn i medicinsk praktik? Skulle icke detsamma vara möjligt äfven med den utomordentliga språktalang, med det fina omdöme för växtlifvet och med dylika gåfvor, hvilka finnas i så hög grad utpräglade hos qvinnorna? Härmed hafva vi redan bemött det inkast, man oftast gör mot qvinnostudiet, i det man ofta med stort sjelfmedvetande bestrider qvinnans förmåga till högre själsarbete. Att detta åtminstone icke för alla områden är sannt, bevisar redan historien och litteraturen. Men för andra områden kan ett omdöme öfver hufvud taget ännu icke fällas; ty anlag och organer kunna blott genom öfning utvecklas, och detta har hittills i allmänhet ju icke gjorts möjligt för avinnorna. Dessutom är det bekant, att vetenskapen af gammalt äfven bland männen förstått att sysselsätta kapaciteter af hvarje grad. Ännu två andra betänkligheter må vidröras. Den ena ser från familjlifvets ståndpunkt husfruns egenskaper, den andra från estetisk ståndpunkt det evigt qvinliga i fara. Dessa farhågors riktighet alldeles oberäknad, innebära de egoistiska anspråk, hvilka vid en vetenskaplig behandling af denna fråga alldeles icke få komma i betraktande. Sådana anspråk kan hvar och en göra på sin dam, men ingen på qvinnorna i allmänhet. Han måste då också förskaffa dem tillfälle att genom deras uppfyllande bli lyckliga. Den gvinna,