Aftonbladet – 16 februari 1872, sida 3

frvista hälva de aldiäg tvilat eller förtvillat. I Denna deras enda äregirighet, som har inplanItats hos dem från deras ungdom och som de icke Jen enda, sekund häfvå utvergifgit, den uppfostran, Jäs Nälva guvit sig sjeliva, ocn som här Väril Sa I exklusiv, så ofullständig, men så oafvändt rikItad på en enda punkt, har lyckats dem; de hafva I höjt sin ande ech sin tankegång i jermhöjd med målet, söm det förekom osantolikt för alla alIdra, att de skulle nå, men säkert för dem alIleha, emedat dö utan äfbtott bbHölö detisikte I OF kröft al sin tro, hatva deförmått. Begär då licke af dem att de icke skulle vara mystiska; deras politiska begåfning, deras styrka är beständigt oskiljaktig från deras mysticism. Man har sett exemplar af denna art, de der utan en droppe af familjebledet i Sila ådror, uten Btt endö tr sprungligt draåg af det snille, som grundlade racen, med tillhjelp af flit, reflexion och ett slags I dyrkan af stamfadren, hafva blifvit racens värdiga och legitima arfvingar. Genom denna långa vana, hvilken så småningom öfrergått till natur, Ihatvå dö vorkligeh uppnått Vägen at de höga qvalitkationerna till. deras ställning i kärleken till det stora öllör till skenet af det stora, en sjelftillit, som, iiponörar, en Källblodighet, sett lägk Och en själsnärvaro, som intet örverväldiIgar, och som understundom har kunnat likna den genialitet, som är ögonblickets ingifvelse, till sist ett medvetande om denna öfverlägsenhet, hvilket så till vida är berättigadt. som de andra godkänna den: Men begär blott icke af dem denna skillets rikedsöm fch mångsidighet hvilken utmärker den förste och gudomlige Cesar! I kriget och ansigte mot ansigte med svårigheterna, med hindren, med fästningsfyrkanterna blifva de plötsligt stående och kunna icke komma vidare. fredstid och stiilda gent emot de problem, som fordra shille, dröja dö, Yackl5, 53 Hl dch från: Vi inåste göra något stort, säga de, men detta stora, hvarom de oupphörligt drömma, förstå de hvarken att finna eller att a sig sjelfve uppfinna; de kunna hvarken hitta på någon utväg aller på medlen dertill och det skulle vara illa stäldt med dem, ifall, de slelfve skuld tarkliggöra det, Man måste förbereda det stora för dem, man måste lägga det alldeles färdigt inför dem, då de för det mesta antaga det utan synnerligt omdöme, utan att alltid skilja mellan skenet och verkligheten. Svaga som do äro, obestiimde på nästan alla punkter, till Ach ined likpiltikn, hofrö de blött eh vörkligen fast vilja: den att vilja vara cesarer. De äro det; de hafva prägeln deraf, masken eller åtminstone det öfversta af masken och tecknet på pannan, en viss .ordkarghet, en, impone: rande food, en viss löngsäm gang och under: 5 hållling, söm man kan kalla vördnadsingifvande, om man så vill, något visst originelt, ehuru blandadt det intryck än är, som det framkallar, och som det är lika omöjligt attförvexla med något annat, som, det är svårt ätt betvilla detta drag I och för sig sjelft. . -Mlen ännu en gång: har man undantagit denna egendomliga prägel och denna osäkra blick, så bör man icke gå till botten, icke sondera alltför djupt, icke söka efter någst klaft eller böstämdt; de hafvä snarare böjelser än planer; och begär framför allt icke af dem det ringaste af den gratie eller blott den minsta af alla de förtrollande och hänförande talanger och gåfvor, hvilka utföra, den store och iälskvärde Cesars lyx, och varigenom han ger sig till känna såsom Venus som. Så vida mait vill hafva framgång hos dem, tjenar det till intet att komma med en fin vändning eller med en lyckligt funnen häntydning: de höra den icke; der äro sidor, sedda från hvilka de äro tillstängda; de äro döfva för allt det. som icke är dem sjelfva eller ett cko af deras egen tanke: Valet at personer är dem nästan likgiltigt, ja de öredraga till och med de mindre goda framför de bättre. Så öfvertygade äro de om, att de, det vill säga, att Cesar i dem är mannen, den nödvändige och i den gifna situationen fullt tillräckliga kraften.Nu hade emellertid. sade Renan, denna sjelftillit begynt att vackla, Kejsaren hade ju också på sätt och vis afstått från en del af sin makt, och Ollivier var minister. Renan hade känt Ollivier i nära 20 år. Han bedömde honom strängt. Han sade: Han och kejsaren passa förträffligt tillsamman, de hafva samma förkärlek för chimöerer, de äro så att säga besvågrade genom chimerer. Olivier hade enligt hans uppfattning haft alldeles samma slags äregirighet som kejsaren. Redan 1851 hade han ofta sagt till Renan: När jag en gång kommer till makten, när jag blifver förste minister 0. 8. Vv. När jag nu under dessa samtal kom tillbaka till min enda politiska tanke, som jag framhöll öfverallt, och som öfverallt blef behandlad som en orimlighet, nemligen att man borde införa tvångsundervisning i Frankrike, då var Renan enligt min föreställning så paradox, att jag flere gånger leende måste utbrista, att detta dock omöjligt kunde vara hans allvar. Jag skulle icke anföra hans argument, såvida jag icke hört liknande af flere bland Frankrikes betydligaste män, eller såvida jag blott på ett enda ställe hade hört ett motsatt åskådningssätt uttalas. Renan påstod för det första, att tvångsundervisning var ett tyranni. Jag har sjelf-, sade han, ett litet barn, som är krympling. Hur tyranniskt att vilja taga det från mig för att undervisa det. Jag föreställde honom förgäfves, att der gifvas undantag från lagen. Då skulle ingen gå i skolan, svarade han. Ni känner icke våra franska bönder; de skulle aldrig bekymra sig derom. Låt dem odla sin jord och betala sina skatter, eller gif dem ett gevär i handen och en tornister på ryggen, och de äro de bästa soldater i verlden. Men märk väl: Hvad som passar för den ena racen, passar icke för den andra. Frankrike är icke ett land som Skotland eller som Norden; de puritanska och germaniska sedvanorna passa icke här. Frankrike är t. ex. icke något religiöst land, och hvarje försök att vilja göra det dertill skulle stranda. Det är ett land, som frambringar tvenne ting: detstora och det fina (du grand et du fin). Den respektabla medelmåttan skall aldrig finnas här. I dessa tvenne ord innefattas befolkningens ideella åtrå, i öfrigt vill den blott ett: roa sig. genom nöjet känna, att den lefver. Och slutligen, tro mig, det är min fasta öfvertygelse, att den elementära undervisningen rent af är ett ondt. Hvad är en menniska. som kan läsa och skrifva, jag menar en menniska, som icke kan annat än läsa och skrifva? Ett djur, ett dumt och inbilskt djur. Gif menniskorna 15 till 20 års undervisning, om ni det kan, eller ock ingen! Hvad som ligger der emellan, är så långt ifrån att göra dem klokare, att det endast förderfvar deras älskvärda naturlighet, deras instinkt, deras medfödda gunda förnuft och gör dem outhärdeliga. Finnes något värre än att regeras af seminarister? Den enda orsak, hvarföre vi nu äro nödgade till att syssla med alla dessa frågor. det är derföre att denna hop af gatpojkar (ce t.4 de gamins) i sin tid påtvang oss den idiotiska allmänna rösträtten. Nej, låtom oss vara ense om, att endast hos den högt bildade är bildningen ett godt, men att de halfbildade blott kunna betraktas som onyttiga och inbilska apor.Jag talade om decentralisation, om att höja Lyon. Lyon, utbrast han på fullt allvar, man må väl för himTlens skull aldrig falla på den tanken att vilja göra de idiotiska provinsstäderna till andliga medelpunkter; de skulle genast komma under biskoparne. Nej, i Lyon skulle man aldrig göra J annat än dumheter. Man skall efter dessa yttranden af den man i I Frankrike, som mera än någon annan har kämat för en förbättring af undervisningsväsendet hvad de högre skolorna och universiteten vidI kommer, måhända bättre förstå, hvarför i Frankrike de liberalas likgiltighet har gått hand i ji hand med det katolska presterskapets lidelseIfullhet, när fråga uppstod om att genom en lag I motverka okunnigheten hos de lägre klasserna, I hvilken sedermera har t sig så farlig för