Aftonbladet – 16 februari 1872, sida 3

Ernest Renan om litteratur och politik i Frankrike, Vi meddela ytterligare följande utdrag ur dr Brandes skildring: Liksom alla de bildade fransmän jag har känt, hyste Renan en nästan vördnådsrull beundran för George Sand, Denna utmärkta qvinna har förmått utsträcka sitt herravälde öfver de yngre gNerationerna i Frankrike, utan att derföre förlora sina samtidas beundran. En idealist som Renan vinner hon genom sin idealism, de helt unga genom de revolutionära elementen ihenhes skrifter. Taine ser i henns en hemlighetsfull naturmakt, när han sör henne sitta lyssnande, som eh svamp insugande hvarje tanke, hon hör, tyst som en sfinx, muntligt meddelande litet eller intet. Och Alexander Dumas den yngre, den bitande moralisten, om hvilkon man kunde trö, att George Sanda hjoltar arb Njeltinnor, öfver hvilkas fantasteriör hahs egna dramer innehålla en bitter och melankolisk kritik, måste vara honom synnerligen motbjudande, är måhända den af alla nutidens författare, som personligt står henne närmast, och ingen har uttalat sin benndran i starkare uttryck än han. Beträkta denna qvinna, ger han, som stiger ned från trappstegen på sin Yeranda. Hon bär en liten halmhatt på sitt grånande hår. Hon är helt allena, hon spatserar långsamt i solskenet; hon lyssnar till naturens obestämda ljud, hon roar sig med att följa skyarne med ögonen. Hon talar med sin trivdgårds. mästare; bon böjer sig ned för att inandas doften af sina blommor, som hon väl aktar sig för att plocka; hon stannar, hon hör! Hvad? Hon vet det icke sjelf, något, som ännu icke är till, men som en dag blifver tilt. Hon sätter sig på sin stenbänk. Hon rör sig icke mera. Hennes ande smälter bort i oändligheten. Nn är hon planta. stjerna, vindfläkt, ocean och ande! Hon minnes! Hon blickar in i framtiden! Allt, hvad man hör midt på hafvet. det hör hon lika så väl, ittande under sitt guldregn och sina syrener, åde fåglarne och stormarne och allt hvad som sjunger och allt hvad som gråter och allt hvad som ler. Hon går af och an, hon betraktar, hon lyssnar, utan att rätt veta hvad hon gör, som en dagens Sk ongängerska, och allt efter som mörkret betäcker hennes gräsplan, vill hon likasom de plantor, som från morgon till afton bada sig och låta sig genomträngas af dagg och strålar, regn och sol, och som endast öppna sig och utandas doft vid nattetid — sålunda vill hon vid nattetid återgifva till andens och intelligensens verld allt det, som hon om dagen har mottagit från den kroppsliga och synliga verlden. Ty denna qvinna tänker som Montaigne. drömmer som Ossian och skrifver som Jean-Jacques. Leornado tecknar hennes period och Mozart sjunger den. På detta sätt ungefär, endast i mindre poetiska uttryck, uttalade sig äfven Renan om George Sand. Lika så starkt som han hatar Beranger, i hvilken han ser personifikationen af allt det frivola och prosaiska i den franska folkkarakteren och hvilkens kälkborgerliga Dieu des bonnes gens i synnerhet är honom, den vakne och djupt kännande panteistiskt-religiösa tänkaren och. drömmaren en nagel i ögat, likaså stark sympati har han för Lelias, Spiridions och så Vänga andra svärmiska skrifters författarinna. Men Renan är sort de flesta framstående fransmän i hög grad nationelt bornerad i sina litterära sympatier. Jag ville en dag under ett samtal om England försöka att få honom att säga något godt om Dickens. Men det var icke möjligt att göra honom benägen för något slags billighet. Dickenspretentiösa stil, sade han, gör samma verkan på mig, som stilen i en landsortstidning.Han dömer i det hela jemförelsevis groft om litteratur. Man märker strax att den litterära kritiken icke är hans fack. Hans lilla orättvisa stycke om Fenuerbach öfverraskar mindre, när man hör, till hvilken grad Dickens brister komma honom att förbise hans företräden. Det är det samma, till sjuklighet utvecklade sinnet för ett klassiskt och tempereradt uttryckssätt, som stöter Renan tillbaka från Dickens humoristiska och Shakspeares clowner påminnande tokroligheter i stilen och från Fenuerbachs lidelsefulla, uppsåtligt våldsamma form, hvilken synes honom, den stolte paxisaren, att hafva ett slags. liksom tobäksliknande bismak af det pedanteri, hvarmed ogudaktigheten vid vissa tyska universitet vid hvarje tillfälle frambäres till offentligt beskådande. Denna Renans kritiska inskränkthet tröstade mig nåot, när han alldeles underkände mina idter om de nyaste rörelserna inom den franska litteraturen. Hvad han här i synnerhet fruktade för var, att man skulle tillägga fenomenens följd en systematisk gång. som icke öfverensstämde med verkligheten. Hvarje ögonblick afbröt han mina betraktelser med ett: Nej, nej, sakerna gå icke så systematiskt till. Kort föreshans afresa talade han med mig om politik, bland aunat om kejsaren. hvilken han no kände. Ni kan lita att känna honom fuilständigt genom hans skrifter, sade han. Han är en högt begåfvad man, men skulle jag beteckna honom med ett ord, skulle jag säga: Han är en journalist på tronen. Han är en ublicist, som alltid söker utforska den offentfiga meningen. Alldenstund hela hans makt beror af den, behöfver han. trots all sin underlägsenhet, mera konst än Bismarck, som kan sätta sig öfver allt. Hittills är han endast kroppsligt, icke andligt bräckt, men han har blifvit ytterligt försigtig (extremement cauteleux) och hyser ett misstroende till sig sjelf, som han icke tillförne kände. För öfrigt öfverensstämde Renans uppfattning nästan fullständigt med hans aflidne vän Såinte-Beuves, bland hvilkens papper man fann ett fragment af en otryckt artikel om Napoleons Cesars historia, i hvilken Saint Beuve, yttrar sig på följande sätt: Men der finnes också ett annat slags Cesarer, de af an