Aftonbladet – 16 februari 1872, sida 3

vill varå en god granne till Sverige, och vi kunna, å vår sida, gifva honom den försökråt tillbaka, att denpa fnskän är ömsesidig. Få länder heotiPa så väl som Sverige-Norge att sEriRde nährt und Unfriede verzehrt, och vi våga tillägga att få länder hafva pjlvaktente sträfvat att undvika hvaria aktiv mblandning i de sista decennierani politiska förvecklingar. Och denaa Kölitik kommer sannolikt att blifva orubbligt konstant. sålänge vi icke sjölfva blifva direkt angripna. Må Tyskland framför allt be: hjerta detta och ioke befåtta sig med om de politiska sympatierna i Sverig -Nöbes 3 I den cha eller andra riktniagen) tet der är något som beor på känslor, hvilka icke förändras från ena dagen till den andra — allraminst genom att mär stra och docera — utan måste hafva sitt frid l0pp. Säkerligen har kortespondenten rätt, när han konstaterar en viss ändring i den offentliga möningen här inom landet fisdevis Fironkrika beh Tyskland. De ötverväldigande händelserna hafva benat väg för en lugnare och mindre ensidig uppjattning. Hvad angår den Sleswig-Holsteinska frågan, som korrespondenten äfven omtalar, så tro Vi icke att vi bedraga oss, då vi uttöla den åsigt att ett fördragsmessigt och från tysk sida liberalt afgörande af denna fråga — 3å som det vore värdigt en mäktig stat orh ett folk, som just icke sällan pockar vå sm rättskänsla — skulle vara det bästa medel att väcka de nordiska folkons sympatier för Tyskland och öppna vägen för ett verkligt grannvänligt förhållantdö. . Vi skulle hafva önskat att kunna sluta, här men tyvärr har korrespöndenten bragt oss 1 den nödvändighet att vi måste fästa hans personliga ippmärksamhet på att utgjutelser, sådana som len sista hälften af hans omtalade bref till Köln. Zeitang innehåller, icke äro egnade att befrämja totvänskapliga förhålland Inderna emellan, hvilket han i brotvots företa Dältt erkänner för önskvärdt och förordar. Folket här i landet är väl ke vandt vid dylika talesätt, som f. bä iu nn: pegränzter Ehrfureht vor (83 Komgs Majestät Allerhöchst dörsölben trea gehorsam zu ersterbens, men det betraktar sin egen värdighet som solidarisk med sin konungs och känner sig sådt i denna värdighet, då konungen angripes på ohyfsadt och maliciöst sätt, sågörm den omtaade korrespondenten gjört: och döttå berör så nycket ömtåligare folket ju mera populär kungen ir och ju innerligare folket har den öfvertygelon att konungen, då det är fråga om hans änders välförstådda intresse, aldrig skulle fästa ågot som helst afseende vid sina rent personiga böjelser. Men i ett länd som detta, der, anhända mer än i något antat, frihet i åsigter ch rätt att tttäla desamma, äro behof som hafva lagit rötter i folkets natur och väsende — beiof nästan lika stora som luft och ljus — i detta and skulle aldrig någon tänka på att begära af .onungen, såsom menniska betraktad, ntt hat kulle ålägga sig ett tvång som den ringaste af ans undersåter icke skulle tåla. Må derföre idningskorrespondenterna hålla sig till Sveriges onstitttionella regerings handlingar och tenden-er, och bedöma desamma såsom de för godt inna, men må de tillika, så vida de önska att idraga till konsolidering af det timtälade vänkapliga förhållandet, underlåta de personliga ngreppen möt konungen, äfven med det lilla ffer att beröfva sina läsare njutningen af ett äl ibopsatt sqvaller.