Aftonbladet – 15 februari 1872, sida 3

breda och mycket Intelligenta panna härin: gen prydlig form, och hans fula näsa skämmer ansigtet. Men likafullt är der, så snart han talar, öfver detta ansigte med dess uttryck af ovänlig lärdöm och ansträtigd flit, infattadt af det långa bruna, vid tinningärna grasprungaa håret, något mycket tilldragande och til ; Uräidiräset I Beidns tal är en grandios öfverlägsenhet, en fullständig aideis frihet, något, som jag ville beteckna som en storartad Flothed, såvida ordet flot icke på danska 5å Uftervärgande brukades i nedsättande mening. Nerven i hans samtal är ett så obegränsadt förakt för den stora hopei af menniskor, att jag aldrig förr har tilltalande, det föranadt med en så fullständig frihet från förbittring ellör fnöfttiskohat. Redan den första gången, då jag talade fiöd tHonom, ledde han samtalet in på den menskliga dumheten; han sade: De flesta men niskor äro alldeles icke menniskor, utan apor. Man spårar detta lugna förakt i hans företal, men det är intet i tryck eitiot hvad det är i hans muntliga uttalanden. Redan de första ord, som jag hörde af honom, erinrade mig om dei döm, söm Renan någorstädes har fällt öfver Lamennals. Han yttrar sig om honom på följande Der är hos honom alltför mycken vrede och icke nog förakt, De littsrära följderhä af detta fel äro mycket allvärliga. Vrede medför deklamation, plumphet, ja ofta groffa injurier: Föraktet deremot frambringar nästan alltid en fil dch färdig stil. Vreden har behof af att känna sig delad åf andra. Föraktet är en fin och genomträngande vällust, som man icke behöfver an dras deltågaude uti för att förnimma. Det är disktet, ty det ör fig sjelft nög:s . Der är i Renans samtal en viss flykt, nå2ot liflist och öfverströmmande, som bör finnas hos den, hvilken fransmännen beteckna som charmanti umgänge och konversation. Han iskttager icke muntligt den högtidlighet, som jär hål åkilifvck Hvarje gång, han vill göra en invändning, kommer han gerna med sitt älsklingsordstäf Diable! Han är så långt ifrån att vara bitter eller klagande, att der snarare är något muntert i hans olympiska jemnvigt öch lugn: Då jag visste, att der önpphörligt utgiftas hundratals af de hatfullaste motskrifter och nidskrifter emot honom, i hela den katolska verlden, att der hvarje dag tryckes minst ett par tidningsartiklar för att nedsätta honom, att de katolska och protestantiska pfödterna från deras predikstolar skildra honom som belzebub och antikrist, som efter sin död kommer att knipas, och icke som vi andra, ttan med alldeles särskilda instrumenter i alla evighctörå etigliet, öck Ok jag slutligen sjelf hade varit i ett sällskap, der eil äf liefrarne var för, att Renan skulle hängas, under det! att en annan lät sig nöjas med att få ho-l nom skjuten, frågade jag honom en dag, om han någonsin i sällskapligt hänseende hade lidit för sinä åslgter: sJag 1idit!s svaradel. han, icke det allraringaste. Jag umgås icke med några katoliker, jag känner inalles endast en. Ni bör nemligen veta, att vi hafva en i Academie des inscriptions, och vil: äro mycket goda vänner, De predikningar, som hållas emöt mir, hör jag icke: De smutsskrifter, söm skrifvas emot ig, läser! jag icke. Hvad skada skulle de då göral: mig? Renan anser, att de troende katolikerna:! i Frankrike kunna utgöra ungefär omkring :? en femtedel af befolkningen, och att dessal: j iro långt mera fanatiska än katolikerna annorstädes, derföre att katolicismen i Spanien och Italien är en vanans sak, underl: det att den i Frankrike upphetsas genom den intelligenta oppositionen. Då jag i Junil 1870 besökte Renan på hans landtställe il. Sevres, fann jag honom mycket upprymd af spektaklerna i Rom. Man bör uppresa enj staty åt Pius dei IX, sade han, det är en utomordentlig man. Han ensam hat gjort frihetens sak så stora tjenster som ingen annan sedan Luther. Han har påskyndat sakernas utveckling 300 år. Utan honom hade katolicismen ganska väl ännu 300 år kunnat bestå orörd med sin spindelväf, med sin smuts det instängda rummet. Nu släppa vi luft in, och alla se, att der icke är något derinne. Han hade fruktat, att man under förhandlingarna om ofelbarheten måhända ännu . sista ögonblicket skulle hafva kommit öfverens om att formulera ett eller annat konkordat, så att allt blifvit, som det var, och endast till utseendet kommit till ett afgörande, men denna möjlighet hade under de sista dagarne försvunnit, och det såg nu ut, som om man ville fatta det vånvettiga heslutet, hvilket nödvändigt skulle framkalla en lika så stor söndring inom katolicismen som den, i hvilken protestantismen befinner sig. Han gladde sig åt den tanken, att den franska bourgeoisien, hvilken sedan Februarirevolutionen hade kastat sig i armarne på katolicismen och som med stor ängslan hade varit vitne till påfvemaktens sista fiendtliga och mera konseqventa än politiska uppträdande emot hela den moderna vetenskapen i den moderna kulturen, nu ändtligen skulle få ögonen öppnade. Han stod vid det tillfället i begrepp att anträda en resa till Spetsbergen med prins Napolgon. Sällskapet skulle först gå iland vid Bergen. Jag glömmer aldrig hans höga och friska skratt, då jag berättade honom, att när han satte foten på norsk mark, skulle han kunna betecknas som den ende fritänkaren i Norge, och att der var en tre eller: fyra stycken i Danmark. Så han log! I Victor Cherbuliezs roman Ladislaus Bolskis äfventyr har den entusiastiske författaren lindrigt skämtat med de Renanskal teorierna, i det han lagt hjeltens ädle och moderate, men opraktiske unge hofmästare alla de lärdomar i munnen om sanningens fina och delikata natur, om nödvändigheten af att närma sig den med den yttersta uppmärksamhet och omsigt åt alla sidor, såvida man icke vill gripa vid sidan af den. Denne unge man vill i sitt lif verkliggöra den