Aftonbladet – 15 februari 1872, sida 3

SIUpaT, il yVyllRKA Ulaäoll 1ULl UULUG AULA dUUllaL ombygga. Till en början är det meningen att anställa försök med 3 båtar, nemligen en för vardera af de svåraste kälonsorterna, ungefär 19 tons och 13 tons, samt en för försök med de mindre, ungefär 7j2 tons, hvilka försök tillsammans antagas kunna verkställas för omkring 15,000 spd, Ernest Renan om litteratur och politik i Frankrike, I Frankrikes. ängelägenheter titoörä foftfarånde föremålöt för var samtids lifligaste uppmärksamhet och deltagande. Man kan ej bortvända blicken från detta land, från denna märkvärdiga nation med en outtömlig fond af lifskraft, som under brottningen med hbrängingens störtsjöär tyckes. kunna taga till sitt valspråk detta tillitsfölla: fluctråt, kel emergitur. Huru svagt och, så att säga, tankspridt är ej det intresse, hvarmed man följer underrättelserna från det af framgången gynnade, segrande ech segerstolta Tyskland; jemfördt ined den varma och starka sympati, som låter oss betrakta Frankrikes lidanden nära nog såsom drabbade de oss sjelfva. Vi inlåta oss ej för närvarande i någon undersökning angående den egentliga orgaken, till. vårt stadigt fö5tlållna delta gande för Frankrike; vi anteckna blott såsom ett faktum vår nations tillgifvenhet för det folk, hos hvilket vi stå i skuld derför att hos oss i ett förflutet tidehvarf: -vett blef plantadt, jomhärde epråk blef brutet, och sången stämt, öch lifvet menskligt njutet.Under sådana förhållanden torde den intressanta uppsats, vi här nedan meddela, kunna påräkna ett välvilligt mottagande hos våra läsare. Författaren, hr dr G. Brandes i Kjöbenhavn, är icke alldeles okänd för den svenska allmänheten: IHäis värdefulla estetiska och litteraturhistoriska skrifter (Den franske Aestetik i vore Dage. En Afhandling om H. Taine samt Kritiker og Portraiter;) hafva för någon tid sedan utförligt omtalats i denna tidning. Nyligen hemkommen från en längre vistelse utomlands har dr Brandes i det senast utkomna häftet af Nyt Dansk Maanedsskrift offentliggjort ett reseintryck, skildfaide hans umgänge och samtal med den verldsbekante forskaren och skriftställaren Ernest Renan i Paris, vid tiden närmast före och under de första stadierna af det fransk-tyska kriget. Hr Brandes infördes hos Renan af denhes vän H. Taine, med dessa ord: min vän, här för jag till er en af edra vänner, som ni icke känner; men de män, som älska idgerna och sanningen, utgöra ett naturligt brödraskap. Vi lemna i det följande ordet åt hr Brandes. Redan då jag 1866 var i Paris hade jag hört Taine omtala Renan som sin närmaste vän; jag hade först förundrat mig något deröfver på grund af deras naturers så utomordentliga olikhet, till en del också derföre att jag vid den tiden satte mindre värde på Renan, hos hvilken en viss sentimentalitet, något, jag icke rätt förestod, men som föreföll mig antingen vekligt eller oäkta, stötte mig tillbaka. Detta intryck hade väl för länge sedan, försvunnit, denl förträffliga samlingen Etudes dd histoirel rligieuse hade öppnat mina ögon för denl nästan qvinliga finkänslighet, den älskliga blidhet, som för en ungdomlig och ännu icke smidig ande som min eller för en revolutionär och otålig ungdom som Italiens i våra dagar kan taga sig ut som något omanligt hos Renan, men som utgör en af de mest tilltalande egenskaper hos honom, som man har kallat den räddaste bland de dristige. Hans kall har beredt honom lidanden nog. Han har sjelf skildrat sitt lidandes beskaffenhet med dessa vackra. ord: Det värsta af de qval, genom hvilka den menniska, som når till ett lif i reflexionen, försonar sin exceptionella ställning, är det: att se sig utestängd från den stora religiösa familj, som innefattar jordens bästa själar, och att betänka, huruledes de väsenden, med hvilka han helst ville lefva i andlig förening, nödvändigt måste betrakta honom som en förderfvad menniska. Man måste vara mycket säker på sig sjelf för att icke svigta, när qvinnorna och barnen knäppa sina händer samman och säga till er: QO tro, som vil Det föll mig emellertid icke in att vilja söka honom; jag har alltid haft en verklig fruktan för att tränga mig in hos berömda män och beröfva dem deras dyrbara tid under förevändning af att vilja betyga dem min beundran. Men då Taine den ena gången efter den andra uppmanade mig till att helsa på sin vän filologen, tog ja mod till mig och infann mig en dag i tredje våningen i Rue de Vannes, der Renan bodde. Hans bostad är enkel; ty Renan är fattig och känner trycket deraf; sedan hans lärostol i hebreiska språket blef honom fråntagen, har han varit utan all fast inkomst, och hans senare skrifter hafva endast tillskyndat honom föga vinst. Måhända komma hans vilkor nu att förbättras under republiken. — Jag framlemnade till honom ett bref ifrån professor v. Mehren, som han påminte sig med högaktning. Mitt första samtal med honom var kort, då jag såg, att han höll på att arbeta; men jag mottog likväl ettintryck, som vid senare samtal stadfästade sig. Jag hade genom böckerna och genom por trätt förestält mig Renan som ett slags finare Jules Simon; filantropisk; blid, med hufvudet litet på sned; jag fann honom bestämd, kort och käck i sina uttalanden, afgörande i alla sina meningar, med föga af den lärdes försagdhet och besvärade sätt att vara, men med långt mera af en verldsmans säkerhet och öfverlägsna lugn. Renan, är 48 år gammal. Han är liten till växten, med ett groft, stort hufvud, en bred, böjd rygg. Hans person påminner om det uttrycket af honom: La science est roturiegre, (Vetenskapen är borgerlig.) Flan Pr TtÅGsAm halant mveclkat föl Hang h13 nh