Aftonbladet – 14 februari 1872, sida 2

Han var blek som döden och torkade mec darrande hand bort kallsvetten ur sin panna Mary Barber såg att det icke kunde vari en obetydlighet som så hade upprört ho nom. Hvad är det? frågade hon med en röst så låg att det tycktes som om hans själs ångest äfven hade gripit henne. Jag har sett min far, sade han sakta. Nej, nej! utropade hon. Mary, så visst som jag här står, såg jag honom; derom finns inte något tvifvel Han såg ut precist som jag sett honom hundratals gånger här i verlden, med den gamla mössan på hufvudet och sitt långa hvita skägg. Herren förbarme sig! utbrast Mary. Hvar var det? Jag gick öfver stättan midt för värdshuset, för att sedan taga ginvägen öfver ängarna, sade William Owen. Just då jag hunnit till slutet på den smala stigen mellan träden och gärdesgården vid dam men, såg jag mig händelsevis tillbaka och der, med ryggen vänd åt träden, liksom han hade sett efter mig, stod min far. Jag stannade såsom förstenad, inte vetande om jag skulle gå fram eller tillbaka. Der stod det och vi stirrade på hvarandra, men i nästa ögonblick var det försvunnet, som jag tyckte, upplöst i bara luft och jag gick bem. Mary Barber drog djupt efter andan. Hennes unge husbonde lutade sin panna mot spiselkransen. Efter en kort tystnad talade han åter: Jag har sedan undrat huruvida det var något som föranledde, att jag såg mig tillhaka, — något ljud, eller så. Det kunde knappt ha varit blott af en slump. Nej, herr William, sådant sker inte af