Aftonbladet – 14 februari 1872, sida 2

ska intressen och beklagade sig öfver entrumspartiets agitation, hvilken särskildt Polen åsyftade att upphetsa befolkningen ot Tyskland och uttränga det tyska språet. Bismarck slutade med följande ord: Det skall nu blifva ett slut på vår långwodighet; vi veta, hvad vi äro staten skyliga; lagförslag skola framläggas för att örsäkra polackarne om det tyska språkets lgerningar; vi skola taga Frankrikes fornida förfarande i Elsass till förebild. Landtdagarne i Baiern och Wirtenberg afva begge, till följd af parlamentariskt nitiativ, upptagit diskussionen om ett förlag, som gick ut på att ställa de båda staernas enskilda rättigheter, garanterade lem genom konventionen i Versailles, unler den inre lagstiftningens skydd. Såväl Miinchen som i Stuttgart öfvergick emelertid kommissionen, som skulle behandla örslaget, till dagordningen. I kammaren i Virtemberg svarade justitieministern von Mitnacht i regeringens namn och med kowungens bifall, att det stadgande i kejsardömets konstitution, enligt hvilket föryundsstaternas lagar icke kunna förändras stan de respektive staternas samtycke, efter regeringens åsigt måste tolkas sålunda, utt när de respektive staternas medlemmar förbundsrådet gåfvo sitt bifall till en sålan förändring, var landtdagens session obehöflig. Emellertid ville dock regeringen vid sådana tillfällen: handla i öfverensstämmelse med den representativa församlingen. Med 60 röster mot 29 öfvergick man derefter till dagordningen. Såsom vi förut nämnt, företages för närande i Schweiz en revision af förbundsörfattningen, och enligt senast ingångna underrättelser skrider man raskt iramåt med arbetet, i det ständerrådet eller den schweiska senaten i alla victgare frågor går sida vid sida med nationalrådet och godkänner dess beslut. Enligtde senaste telegrammen har ständerrådet principielt biträdt det af nationalrådet antagna lagförslaget om införandet af en homogen strafflag samt kriminaloch civilprocess inom republikens hela område. Nu föreligger underrättelse om, att ett lagförslag angående dödsstraffets afskaffande blifvit antaget af båda råden och likaledes har nationalrådets beslut om fullständig tros-. och, samvetsfrihet samt fritt hållande af gudstjenst gått igenom. Sålunda har sträfvandet att samla statskrafterna äfven brutit sig väg till alpdalarna, och de ärskilda kantonernas underordnande under förbundet som :ett helt skall bidraga att störta många föråldrade skrankor, som ända till våra dagar bibehållit sig inom kantonerna, samt att gifva alla institutioner en eggelse till kraftigare utveekling. Under författningsrevisionen har på ett märkbart sätt gjort sig gällande ett sträfvande efter en utvidgning af folkrättigheterna, men så frisinnade än de af nationalrådet antagna bestämmelser i allmänhet äro, har det dock icke visat sig synnerligt benäget att gå in på en dylik utvidgning, hvarigenom åsyftades att gifva folket i sin helhet större inflytande på lagstiftningen. De demokratiska fordringarna gå ut på det så kallade referendum, d. v. s. folkets rätt att rösta om förbundsbeslut och förbundslagar, innan dessa kunna träda i kraft, samt på initiativ, hvarmed förstås folkets rätt att begära antingen ändring eller upphäfvande af en bestående lag eller en förbundsförfattning. Derjemte fordras äfven för folket veto, hvarmed förstås folkets rättighet att inom en tid efter lags utfärdande begära folkomröstning omdenna lag genom att samla ett visst antal underskrifter, samt slutligen äfven s. k. rapell, hvarmedförstås-ett. visst antal röstberättigade medborgares rättighet att begära, att frågan om förbundsmyndigheternas ät väljande skall äggas folket till omröstning. Af dessa fyra fordringar har nationalrådet förkastat vetot och rapellen, men antagit initiativet med 13 rösters majoritet samt referendum; ehuru blott med öfvervigt af en enda r Men referendum har blott fakultativ ter, d. v. s. en förbundstag eller ett förbundsbeslut förelägges icke vid hvarje tillfälle folket till omröstning, utan endast när förbundsförsamlingen beslutar det eller när det begäres af 50.000 rösthe-. rättigade invånåre eller fem kantoner. Vid initiativet äro anknytna samma hämmande vilkor. Huruvida nu de särskilda Kantonernas lagstiftande myndigheter skola godkänna dessa beslut, är en fråga som snart skall blifva besvarad.