Aftonbladet – 14 februari 1872, sida 2

föraktar mig emedan jag anför alla dessa berättelser af vidskepelse och vantro, kan jag endast säga ett till min ursägt: att jag blott relaterar hvad som verkligen tilldrog sig, ty händelsen är fullkomligt sann. Den andre, för hvilken han uppenbarade sig, var William Owen. Allt detta prat att Robert Owen icke hade ro i sin graf, hade helt naturligt på det högsta plågat hans anhöriga och vänner. Till och med den vidskepliga Mary Barber gömde i djupet af hjertat sin egen öfvertygelse, af nit för familjens heder och förklarade högt och bestämdt att det icke kunde vara möjligt. Ingen af Harrebell Farms invånare hade hellre ännu settnågot, icke ens William, som ofta var ute på sina egor sedan mörkret inträdt. Åt det håll, der värdshuset låg hacfthans steg likväl hittills icke fört honom. Dertill voro just berätelserna om spökeriet orsaken, ty herden nekade bestämdt att på qvällen gå ditåt, och derför kunde fåren ej släppas på betesmarkerna — allraminst på den fruktade nedra ängen. Men denna afton hade William Owen till fots begifvit sig till ett torp under arrendegården, beläget ett par mil bortom Den smygande Indianen. Mary Barber hade en god, varm aftonmåltid i ordning åt sin unge husbonde och då klockan slog nio undrade hon huru länge han skulle dröja. Snart derefter hörde hon hans fotsteg och gick ut för att öppna porten för honom. Kunde det vara månljuset som gjorde hans ansigte så blekt? Han sade icke ett ord, utan gick rätt ini salen der hans qvällsvard blifvit framdukad. Hvad är på färde? utropade Mary Barber, bestört af det underliga uttrycket i hans ansigte, Är ni sjuk, mr William?