Aftonbladet – 13 februari 1872, sida 3

skrifter omnämnt en 1 Carlstad tryckt bro schyr Om Scktoch Kolportörväsende. Til belysning af Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. verksamhet. Af O. O. Den anonyme för fattaren, som synbarligen gjort stiftelsens: ihärdiga propaganda till föremål för nog granna iakttagelser, uppdrager en förfärand skildring af det råhetens och vidskepelsen: välde, den ifrågavarande institutionen sträf var att utbreda inom våra landamären. V låta författaren sjelf tala. Läseriet är pietismen i sin råaste drägt — säger den snillrike Agardh — och de kan icke annat vara eller blifva, då råhe ten och okunnigheten sjelfkallad har tagi sig före att leda de okunniga och enfaldiga Men huru skall okunnigheten upplysa oci råheten förädla? Det är omöjligt. En fram ställning som består af den råaste antropo morfism, kan icke annat än ingifva falsk: begrepp om Gud och det himmelska oci falskt blifver äfven begreppet om menni skans bestämmelse. Skön konst, då den öf vas i annat, än rent andligt syfte, kallas a partiets anhängare ljud ifrån afgrunden. De kalla Tegner den hedniske skalden och Wallin den hedniske vältalaren. I der sistnämndes predikningar — påstå de — finnes intet Guds ord. Kolportörer som otvifvelaktigt hafva lika liten kännedom om den förres skaldskap, som om den senare vältalighet, idisla i sina konventiklar denna förkastelsedom öfver de utmärkta, ädla se kularmännen, troligen endast eftersägande en och annan af partiets fanatiska prester. af hvilka man ofta får höra samma dom. Dessa prester synas ej veta, i huru stor skuld vår kyrka står till dessa män och de ras samtida J. J. Hedren, F. M. Franzån, Rogberg m. fl., hvilka bröto och störtade neologien i Sverige. I jemförelse med dessa äro nyevangelismens koryf6er lillpyttar, ömkliga dvergar. Föga mer kännedom om de store, kyrklige männen torde åtskilliga af dessa koryfeer om dem hafva, än den de inhemtat af de psalmer, som vi af dem hafva i vår herrliga psalmbok, af hvilka psalmer de nyevangeliska förkasta en hel hop, emedan de innehålla en lära, som yrkar, att uti vår tro bör finnas dygd, en lära, som våra antinomister påstå föra menniskorna djupt ned .i afgrunden, Annorlunda lära dock Kristus, Petrus, Paulus, Johannes och Jakob. Läseriets kärlekslära är också i hög grad inskränkt, Man får i vinkelpredikantens tal höra, att förmycken kärlek till våra närmare isynherhet, och till och med medmenniskor i allmänhet kan blifva ett afguderl, som drager menniskan ifrån Herren. Detta grunda de på missförstånd af Math. 10: 35 ff. och Gal. 6: 10. Ofta hör man talas om partiets objelpsamhet och oginhet emot dem, som icke äro kristligt sinnade. De predika visserligen om en allmän kärlek, som består uti att draga själar till Jesum; men hvad de dermed mena, är lätt begipligt, Författaren känner ifriga anhängare af partiet, hvilka, ehuru ganska välburgna, bevisa stor kärlekslöshet emot sina gamla, fattiga föräldrar, till hvilkas underhåll de vägra att lemna bidrag, förebärande att de af dem ingenting erhållit; men kollektgifvande och bidrag till syföreningar m. m. för den inre missionen försumma deicke, ej heller attkosta skjuts och förplägning på kringresande, som föregifva sig tala Guds ord, Så taga de sig anledning att försumma de heligaste kärlekspligter, under urskuldande med de orden: En menniska må säga till fader och moder: Corban; det är sagdt: Gudi är det sifvet, som dig af mig skulle hafva kommit till nytta (Mare. 7: 11). Med nöje erkänner förf. att han känner läsare af annat skrot och korn, men de utgöra ett obetydligt fåtal, Att det med partiets rättsbegrepp är lika klent bevändt, kan man förstå af det anförda. Det antinomistiska i sektens lära kan icke annat än ingifva falskt begrepp om rätt och orätt, samt invagga och trygga samvetet vid mindre samvetsgranna handlingar, Och oaktadt partiets både ledare och anhängare hafva mycket att säga om Guds barns försakelse och olikställighet med verlden, så ser man nog att de icke äro så stora föraktare af kött och verld, som de vilja låta påskina, och icke heller så nogräknade i afseende på medlen att vinna detta, Den slappa uppfattningen af pligtens och sedelärans bud, som är ett i öganen fallande lyte hos Evangeliska fosterlandsstiftelsen, åtminstone för så vidt dess åskådningssätt får anses vara representeradt genom kolportörsföredragen, gisslas efter förtjenst af författaren. Angående benägenheten hos stiftelsens kringresande predikanter att nästan alldeles icke låtsa om bättringens nödvändighet för det religiösa lifvet, yttrar förf. följande: Lagen hör man sällan nämnas, om icke någon gång med dessa -Bauli ord, hvilka blifva både förtydda och missförstådda: dem rättfärdigom är ingen lag satt. De halka alltför lätt förbi det första huf vudstycket, äfvensom första trosartikeln, hyaremat den andra framhålles med en ensidighet, större än Herrnhutismens: Frälsaren, den söte, lille, käre, snälle vännen, oc sötaste, päre brodern. som de kalla onom, han kastar våra synder bakom pss, han tager all vär synd hört, kom Hl känd kom till honom — så tala de, så sjunga de på melodier, som man vore frestad att kalla slagdängsmelodier och upprepa en mängd bibelspråk om Jesu försoning, som de låta komma syndaren till del utan det ringasts vilkor å hans sida, hvilket nödvändigt leder till ch stora villfarelsen, att den tredje artikelns lära om förnyelse och helgelse nära nog helt och hållet lemnas å sido, och till en säkerhetstro, som sätter menniskan i den vådligaste andliga trygghet. Såsom säkra tecken på nådaståndet framställes, att man utgått från Babel, skiljt sig ifrån ve jen d. ä; alla de manniskor, gom icke ul höra partiet), flitigt bivistar konventiklar, kolportörsoch missionsmöten, samt syföreninsar, afhåller sig ifrån -dans m. m. Efter anförandet af en skarp kritik af den fråsavarande delen af Fosterlandsstiftelsans läromej r utat tramljäne biskop Mille i talar sig fört. på följande sätt ra oh