Aftonbladet – 13 februari 1872, sida 3

.J underhålla och öka vidskepelsen, hvilken beklagligen råder hos allmogen mer än man kan tro, Sjelfva uppammade i vidskepelsens sI sköte, hafva de mycket att säga om sjuka menniskor, som äro besatta af onda andar, I till följd hvaraf heligas handpåläggning, I bedjande och en sorts signerier i konventiklar och annorstädes varit öfvadt för att befria de sjuka och besatta ur djefvulens klor. Det påstås till och med att en partiet tillgifven läkare stundom användt denna läkekur, hvilken han, om så är, säkerligen icke lärt af Hvasser, Wahlenberg eller LiedTbeck. Att fanatiserade mödrar mördat sina barn, som de ansett vara besatta af djefvulen, eller för att befria dem från verldens -Tlondska och förderf, derpå hafva vi upprörande exempel. Evang. Fosterlandsstifteljsen uppmuntrar också sådan vidskepelse. — — — Oaktadt denna råhet och vidskepelse hafva många af de bildade klasserna sällat sig till partiet, som också icke är litet Istolt öfver en sådan eröfring och säkerligen icke heller af dessa bättre lottade anhängare drager liten vinst. Men detta visar sig lika hos alla sekter, synnerligast i Amerika, sektväsendets förlofvade land. — — — Flere af de män (och ännu flera qvinnor) från samhällets bildade kretsar, som mer eller mindre gynnat partiet, hafva säkerligen gjort det i välmening, kanske ock af oförmåga att genomskåda och bedöma de inställsamma sektandarne, måhända äfven af andra orsaker, som ligga gömda i den förnäma verldens mysterier. Sådan är kolportörsverksamheten, förtsätter författaren; och hvilka äro dess allmännaste följder? Jo — kyrklig söndring; förakt för kyrkans ordning och lärostånd; förvirrade begrepp om trons vigtigaste sanningar; återsänkning i vidskepelsens mörker. Ur en sådan verksamhet kan aldrig sannt kristligt lif uppblomstra. Frågan torde ej kunna besvaras mera träffande, än med den ädle och snillrike biskop Tegners ord, uttalade till en församling, der sektandan fått insteg: Hvad viljen I lära af de sjelfgjorda presterna, som ingenting lärt? Jo, de lära er, hvad de sjelfva kunna: att förmörka hvad som är klart i sig sjelft, att förklara hvad Gud fördolt för menniskors ögon, att förakta hvad de borde vörda, att hata dem de borde älska, att döma hårdt, der de borde öfverse och förlåta. Eller trou I, att anden ingifver dem allt, såsom Han fordomdags gjorde med apostlarne. Men apostlarne lefde i tider, då den kristna församlingen ännu var späd som ett nyfödt barn, och vantro och våld och förföljelser omgåfvo hennes vagga. Då var det nödvändigt, att Gud med utomordentliga medel skyddade sin nya inrättning, och på ett öfvernaturligt sätt utgöt sin ande öfver dem, som förde hans talan på jorden. Men nu är den kristna kyrkan fullbygd, åtminstone ibland oss. Profetiorna och undren hafva längesedan återvändt, emedan de icke längre behöfvas för sitt forna ändamål. Den, som derföre säger er, att han, i en sådan me-. ning, är ingifven af Guds ande, den, som åberopar sig på särskilda uppenbarelser och : öfvernaturlig lärdom, han är antingen en bedragare eller en drömmare, han ljuger antingen för eder eller åtminstone för sig sjelf. Tagen er derföre till vara för den ande, som drifver dylika; ty det är den uppblåsta lögnens ande, som skyr för sanningens ljus. — (Tegners Kyrkotal, pag. 163—164.) Det här anförda yttrandet af Tegner innehåller en anmärkning, som förtjenar behbjertas af: Wäktaren och dess trosbröder. Oaktadt den snillrike talaren ställer sig på kyrkolärans ståndpunkt hvad beträffar frågan om underbara tilldragelsers möjlighet öfver hufvud, betonar han dock uttryckligen, att profetiorna och undren hafva längesedan återvändt, emedan de icke länge behöfvas för sitt forna ändamål, Annorlunda Wäktaren, som uti ifvern att försvara hr Sch6eles historia om den senaste djefvulsbesvärjelsen dristigt påstår, att underverk kunna ske i alla tider; och derför är, heter det, den tanken icke för oss främmande, att något dylikt ännu i dag kan ske. Men beviset? Det lyder uti Wäktaren så här: Det undret är nemligen det största af alla och en borgen för de öfrigas möjlighet, att en i grund förderfvad, illasinnad menniska kan genom Guds ord omskapas till en rättfärdig och god, en Guds och menniskors älskling. Detta under torde vara svårt att förneka — och derför, menar Wäktaren, bör man ej heller lyssna till hvad det syndiga, förmörkade förnuftet kan hafva att invända mot hr Sch6eles historia om djefvulsutdrifvandet och de der stora spikarne. — Hvad säges om detta lilla konststycke af en rättragen argumentation? Utan att fördjupa oss i de reflexioner, som här i sanning göra sig sjeliva, vilja vi blott ställa en enda fråga till Wäktaren: när har det blifvit ortodox plägsed, att benämna menniskans religiösa omskapelse ett underverk? Är måhända vår kristligt sinnade kollega genom någon paragraf i sin dogmatik förhindrad att erkänna, att menniskan eger fri vilja? Medgifver Wiäktaren den fria viljans verklighet eller att menniskan, stäld under inflytandet af goda och onda handlingsmotiv, kan fritt besluta sig för och följa det goda, då torde han äfven, vid närmare eftertänkande, nödgas medgifva, att omvändeisens beskrifvande såsom ett häpnadsväckande underverk är rätt och slätt — ett nonsens, (Forts.) DR kt bet fm Vr RR —— rr — — — -— 2 OK rt et fr DR fr Ag Den förflutna veckan kunde icke gifva Allt för fosterlandets, någat hvarpå man dock hade räknat och hvaråt man verklioen fröijdat cio samt för WH OH ss IP Fe Kö AK OO FAO fr rt ;