Aftonbladet – 13 februari 1872, sida 3

vid skjutöfningar och vid fäktöfningar, ty de gå just, tydligare än några andra öfningar, ut härpå. Den säkra blick, det lugn och den besinning, som här, jemte mer och mindre grad af kroppslig ansträngning, äro nödvändiga, tillhöra utan tvifvel den sannt manliga karakteren, hvarföre också de öfningar; som bibringa dessa egenskaper, i och för sig sjelfve och oberoende af hvad användningen häraf kan blifva, tydligen för den manliga uppfostran måste vara af stort värde. Skjutkonstens nytta för utrotandet af vilddjuren och för fällandet af villebråd är äfven så tydlig, att något tvifvel om dess gagn och värde icke gerna kan uppstå. Förhållandet med fäktkonsten är icke detsamma. Ju mäktigare de på långt håll träffande eldvapnen blifva, desto mindre ofta kommer man i striden till verkligt handgemäng, och ju mera laglig ordning i landet stadgar sig, desto mera sällsynta blifva de fall, då man behöfver försvara sig mot våldsverkare, Betraktar man saken närmare, så finner man dock, att fullkomlig säkerhet för, att aldrig på nära håll behöfva värja sig mot en fiende, icke kan gifvas, hvarken i krig eller fred, och inträder någon gång verkligen detta behof, då måste det vara af stort värde, att med kraft och säkerhet kunna reda sig. Men om sålunda vid jemförelsen mellan skjutning och fäktning den mera omfattande användbarheten måste tillerkännas den förre af dessa färdigheter, så vänder sig saken på annat sätt, då man betraktar den verkan, hvardera af dessa konster kunna såsom uppfostringsmedel utöfva. Vid skjutöfningarne tagas blott hand, arm och öga egentligen i anspråk; öfriga kroppsdelar blifva jemförelsevis i overksamhet, och man bör till och med härvid söka intaga en så beqväm orh obesvärad ställning som möjligt. Vid fäktöfning är förhållandet helt annorlunda. Här tagas både kroppens och själens krafter samtidigt och omfattande i anspråk till en grad och på ett sätt, som icke vid någon annan verksamhet eger något motsvarande. Detta låter mycket, men torde knappast vid närmare betraktande kunna jäfvas. Hvilket vapen man än må föra, bajonett, sabel, värja ete., så måste man för det första ega en så stor allmän rörlighet, att man med den yttersta möjliga hastighet och bestämdhet kan förflytta sig i hvad riktning det kan behöfvas. Härtill fordras orubblig jemnvigt, jemte högt uppöfvad muskelkraft och säker sjelfbeherrskning, hvilket allt egersitt stora värde och icke utan betydlig öfning kan vinnas. Men härmed är man dock icke hjelpt. Hufvudsaken blir dock vapnets kraftiga och säkra förande till eget skydd och fiendens besegrande, Den skicklighet, som häruti kan vinnas, är, såsom träffsäkerheten vid skjutning och hvarje annan rent praktisk färdig het, icke begränsad af annat än anlag och öfning, och måste sålunda alltid blifva stor eller liten, i jemförelse med den färdighet motståndaren kan ega. Utöfver sina anlag kommer man icke, men dessa kunna uppötvas till. den höjd de möjligen medgifva, och det vanligaste fallet är, att denna höjd afl: bristande Öler oriktig öfning icke uppnås. Stötens eller huggets hastighet och träffsäkerhet, hvafpå stridens utgång väsentlifon beror, förutsätta säker och snabb uppattning af stridsförhållandena, och ett så stort viljans herravälde öfver muskelkraften, att både förflyttning och vapenrörelse på en gång och i kortaste möjliga tidsmoment kunna verkställas. Men icke nog härmed; ty detta är åter icke möjligt utan stor iflighet i tanken och ögonblicklig beslutsamhet. Lägger man härtill, att hvarje ansrepp — och utan angrepp ingen seger — icke dess mindre måste ske med den varsamhet, att man dervid icke blottställer sig för ett lyckadt motangrepp från fiendens sida, ;å finner man att i fäktning både tanke och vilja, både rörlighet och kraft samtidigt och mycket hög grad tagas i anspråk. Besinrar man dessutom, att huru man än må anyrdna dessa öfningar, de dock icke kunna lifva utan all möjlig fara, och att man vid tridsöfningar i den förutsättning, särdeles lå man är ung, icke alltid så noga skiljer nellan den verkliga faran och den förebillade, så finner man att fantasi och dermed örenad känsla samt till en viss grad äfven nodet härvid komma i verksamhet, och om nan sammanlägger allt hvad här nu blifvit nfördt, så torde man finnas benägen att rkänna sanningen af vårt påstående, att i äktning både kroppen och själens krafter amtidigt och omfattande tagas i anspråk till n grad och på ett sätt, som icke vid någon innan verksamhet eger något motsvarande. Denna konst måste då för den manliga ippfostran vara af högt värde. Men om så är, så kan man hafva skälatt örundra sig öfver, att detta ännu så föga nses och erkännes. Anledningarne härtill iro många, och hvad som förnämligast hos ipplyste och fredsälskande menniskor har jort fäktkonsten mindre aktad, än den förjenar att vara, är att den hittills egentli;en varit en temligen lumpen duellkonst ned konventionella och yrkesmessiga vilkor ch bestämmanden. Förtjensten af att hafva höjt den ur denna åga ställning och införlifvat den med gymlastiskt-medborgerlig uppfostran, tillkommer len märkvärdiga mannen Pehr Henrik Ling, om med sin gymnastik, sin fäktning och sin sång ville höja svenskarne till ett folk Vv hög anda och stor kraft, Alldees fruktlöst arbetade han icke, och hans fterföljare uppgifva icke förhoppningen, att steg för steg kunna fullfölja verket. I hans anda uppfattad blifver fäktkonsten n lika glad och manlig som rik och skarpsinnig vapenlek, som då fienden nalkas för vandlar sig till modigt allvar. I rena och ädla rörelseformer och med klara och enkla praktiska bestämningar rörs sig den Lingska fäktkonsten, och den blifyer på detta sätt, och särskildt hvad värjföringen beträffar, få ord sammanfattad, den stora konsten, att i rätt tid gå raka vägen på sitt mål. Denna konst är af högsta värde på alla stridsområden och lifvet är ju, huru man vänder sig, en fortsatt strid, i hvilken den slutliga segern ligger i att hafva kämpat väl, RA NR AV et — RA —— st a mr vn mA mm hör CU ber —R ochi at bete CM BA ita dan pa AR AN DA ft Pg kt no mh mo fe RR