Aftonbladet – 13 februari 1872, sida 3

Om värdet af de egentliga vVapenöfningarne, skjutning och fäktning. Det erkännes allt mera, att vapenöfningar tillhöra en fullständig och ändamålsenlig manlig uppfostran. Närmaste anledningen härtill är tydligen den klarare och mera omfattande insigten i vilkoren och grunderna för ett starkt nationalförsvar. Såväl samtidens stora händelser, som den närmare betraktelsen af sakens egen beskaffenhet gifva otvetydigt vid handen, att endast ett krigiskt uppfostradt folk med någon trygghet kan påräkna att för framtiden kunna bevara sin sjelfständighet och göra sin rätt gällande. Särskildt gäller detta om de mindre folken, som för att på något sätt kunna åstadkomma det stora antal krigare, som nutidens armåer orfordra, måste kunna, då fäderneslandets försvar sådant kräfver, uppställa en större del af sin manliga befolkning under vapen, än de stora staterna, åtminstone under de vanliga förhållandena, äro nödsakade att använda. Ty likasom det i allmänhet är dyrare att vara fattig än att vara rik, enär de verkliga behofven för alla äro temligen lika, så är det äfven i striden svårare för ett fåtaligt folk, än för det som eger många millioner menniskor, att åstadkomma en för ändamålet tillräcklig armå af fullt stridbare, tillräckligt öfvade och väl utrustade män. Många omständigheter bidraga dock att i högre grad, än man vid första påseende skulle anse möjligt, jemna-detta förhållande, och det folk, som icke är alltför litet, behöfver, särdeles om landets beskaffenhet och belägenhet äro för dess försvar gynsamma, icke misströsta om sin framtid, blott det med manligt allvar i tid griper saken an och icke skyr de mödor och uppoffringar, som för ändamålets vinnande äro nödvändiga. Grundsatsen om allmän medborgerligt krigisk uppfostran är också här i Sverigei lagstiftningen erkänd, och den blifver äfven allt mera fullständigt genomförd, så långt den offentliga myndigheten sträcker sig. Betydande luckor finnas dock häruti ännu, ty äfven om folkskolan och i synnerhet elementarläroverket inom kort kunna uppfylla hvad af dem i detta afseende skäligen bör fordras, så inträder dock både för folkskolans lärjungar och för dem, som genomgå endast elementarläroverkets lägre klasser — och dessa utgöra naturligtvis det stora antalet — en mellantid mellan skolan och beväringsåldern, hvarunder intet i denna riktning göres, ehuru just de åren särskildt lämpa sig för nutbildandet af ynglingens fysiska kraft och rörlighet i förening med enskildt vapenskicklighet, d. ä. förnämligast skjutning och fäktning. Fosterlandskänslan och det maniigt krigiska lynnet vakna äfven med full styrka och liflighet under ynglingaåldern, så framt utvecklingen ej missriktas eller förtryckes, och det gifves för hvarje friskt ynglingasinne en tid, då krigårens och sjömannens yrken locka såsom fordom ut på äfventyr. Att denna lucka i den manliga uppfostran börjat väcka allvarlig uppmärksamhet, bevitnas af en motion, som vid innevarande riksdag blifvit väekt i Andra kammaren, i syftemål att föranleda dess afbjelpande, och detta är ett af de goda tecknen för Sveriges framtid. De svårigheter, som härvid komma att möta äro ej ringa, ty arbetstiden är dyrbar här i landet och äfven ynglingarnes krafter måste för rRäringar och yrken tagas fullt i anspråk, men den nationella sjelfständigheten är dock dyrbarare, och hvad som väsentligen kan bidraga dertill, får ej heller försummas, Om vigten af skjutöfningar äro icke heler nu mera meningarne mycket delade, Rå väl den frivilliga skarpskytterörelsen, som den fullkomning eldkandyapnen på senare tider vunnit hafva stadgat öfvertygelsen om nyttan och nödvändigheten af väl ordnade och omsorgsfullt ledda målskjutningsöfningar, och skjutbanornas antal hafva både genom statens, kommunens och enskildes försorg betydligt tillvuxit, Obligatoriska skjutöfningar finnas dock ännu endast för armåens manskap, för de högre elementarläroverkens äldre lärjungar, för lärjungarne i folkskolelärareseminarierna och för dem af de frivilliga SKA skyttarne, som häruti underkasta sig n gin OSENm ordning. Detta är visserligen något och icke så obetydligt, men det är långt ifrån fullständigt, ty dertill fordras för det första, att äfven beväringsmanskapet får någorlunda tillräckliga skintöfningar, och detto kan på de korta beväringsmötena alldeles icke medhi och för det andra, att äfven de yng som icke genomgå de högre elementarläroverken, sättas i tillfälle att, innan beväringstiden inträder, göra sig förtrogne med geväret och med kulans gång fl sitt mål. Att träffa rätt är en hufvudsak under alla förhållanden och detta lär man sie både