Aftonbladet – 12 februari 1872, sida 2

sonhustru. Han önskade nu att det varit an norlunda, trots hans äldste sons och arf tagares fördomar. Låt inte sorgen taga öfverhand, Geoffry. min gosse. Gör inte det. Hå, Herre Gud det är ett liårdt slag som drabbat dig och jag — jag är verkligen bedröfvad för din skull. Så ung! — hon vär ju nästan bara barnet. Kan jag finna litet konjak åt dig. Geoffry? Geoffry behöfde ingen konjak; han skulle ej kunnat smaka derpå. Med manlig kraft bekämpade han åter sin smärta, strök ha stigt bort sina tårar och sade sin far, hurn det förhöll sig med honom sjelf och att han enligt sin fulla öfvertygelse icke skulle länge öfverlefyva sin hustru. Sonens död skuile vara ett ännu hårdare slag för sir Dene, men baroneten trodde ej att härvid var något verkligt att befara. Dödligt skadad af det der vådaskottet! upprepade han. Geoffry, min stackars gosse, det är helt naturligt att du skall se allting mörkt nu. Om något råkat i olag invärtes på dig, så skola vi nog snart få den saken hjelpt. Käre fader, jag tror ej att den saken blir så lätt att afhjelpa. Men ni kän i alla fall fråga Priar och Woodyatt; — de veta nog huru det förhåller sig, tänker jag. Det är först nu; på en vecka, som jag har känt mig säker härpå. Åh, nej, det är rakt omöjligt, Geoffry! Du blef ju endast helt obetydligt skadad. Vi skola nog få dig rask ännu en gång. Geoffry sade intet vidare; men en viss aning hade denna dag fått makt öfver honom, att hans egen död ej var så långt borta och att den kanske skulle komma öfver hans anhöriga lika oväntadt och fort, som hans hustrus död kommit öfver honom,