Aftonbladet – 10 februari 1872, sida 2

Hon såg på honom, som om hon ej förstått hvad han sade. Ja, så är det. Jag hade ej velat oroa dig, Maria, innan vår lilla gosse blifvit född. O, min älskling, jag vet inte huru jag då hellerskulle fått mod att säga dig det, — att lemna dig ensam qvar, efter mig. Jag är dödligt skadad invärtes af det der vådaskottet. Jag har sjelf länge anat att så är och i dag, då läkarne voro här, förmådde jag dem erkänna deras egen öfvertygelse om detsamma. Du skall inte länge behöfva vänta mig på den andra sidan af grafven. Maria kunde inte just tala mera, men ett uttryck af glädje lyste i hennes ögon. Låt oss lemna dessa unga makar ensamma wnder den sista timmen! Allt hade gått så fort, att verlden icke hunnit erhålla Waderrättelse om den unge modroens fara och hopplösa tillstånd. Nu började emellertid nyheten sprida sig och en eller annan kom, bestört och deltagande. Mary Barber var den första. Hon hade varit hos mrs Arde i Worcester några dagar och först denna afton återkommit hem, Geoffry Clanwarings tarfliga hushåll bestod blott af en tjenstflicka, beskedlig Ach pratsam, den adertonårige Susanna Cole, med hår, till färg och sträfhet likt upprepadt dref, och fräknigt ansigte. Susanna var i köket jemte sköterskan, då Mary Barber kom, och då denna fick höra att icke allenast fara var på färde, utan att äfven lifvet var nästan utsläckt, blef hon så betagen af grämelse att hon var hardt när att gifva Susanna en grundlig ruskning. Du hjertlösa, förderfvade barn! Kunde du inte Dogripa att du borde gått upp till oss och sagt huru det är? Jag har sjelf inte vetat det förrän nyss på stunds, svarade Susanna, som tyst EM