Aftonbladet – 9 februari 1872, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet! I Aftonbladet för den 31 sistlidne Januarlförekommer, angående Westring-Billbergska befordringsfrågan, en uppsats, mot hvilken insändaren härmed ödmjukligen anhåller att få rikta några anmärkningar och meddela några Upplaga Aftonbladet yttrar, att af de besvär, dr Billberg till K. M:t ingifvit, det vill synassom skulle han af någon obekant anledning vara föremål för oförtjent misshag och förföljelse från någon vederbörandes sida., hvilken förföljelse skulle bestå deri, att Sundhetskollegium redan i Juli månad 1869, elleren månad tidigare än som i enlighet med k. brefvet den 18 Mars 1851 voderbort, annonserat ene ledig, hvarigenom för Billberg, som på kollegii förordnande skötte befattningen, vid ansökningstidens utgång fattades några få dagars ytterligare tjenstetid för kometens-. Detta är helt enkelt att beskylla kolfösta för förföljelse, på den grund att detsamma icke tillämpat en föreskrift, som alldeles icke är tillämplig i afseende på bataljonsläkaretjenster vid flottan, utan endast gäller sådana vid armen, då deremot k. brefvet den 15 Juli 1852 föreskrifver huru vid tillförordnanden af bataljonsläkaretjenster vid flottan bör förfaras, I detta k. bref heter det: att Sundhetskollegium åligger att samma tjenst (förste bataljonsäkaretjensten vid K. M:ts flotta, Göteborgs station) nu och, derest sådant vidare blifver erforderligt, en gång hvarje år, till kompetente sökandes efterrättelse, såsom ledig kungöra, hvilket äfven alltid för framtiden, i fråga om vakante andre bataljonsläkarebeställningar bör iakttagas. Häraf ses, att detta k. bref, af yngre datum, lemnar i kollegii skön att annonsera platsen ledig vid hvad tid på året som helst. Föreskriften om Augusti månad gäller deremot blott bataljonsläkaretjenster vid armån. 5 Wistrand: Författningar angående medicinalväsendet, sid: 425.) Förföljelsenreducerar sig således derhän, att kollegium, som sagdt, drifvit sin partiskhet mot dr Billberg så långt, att det — icke tillämpat en oriktig författning. ; Aftonbladet medgifver, att kollegium kunde ega något skäl (sic!) att på grund af pappersmeriter sätta licentiaten Westring i första rummet på förslaget, men förmenar att dr Billberg borde fått förordet på grund af verkliga meriter. Låtom oss tillse huru det i verkligheten förhåller sig med dessa. . ; Hvad nu först dr Billbergs -mer än tjuguåriga omfattande praktik beträffar, så lärer väl. om denna härvidlag skall läggas med i vågskålen, det vigtigaste blifva att få reda på, huru densamma af dr Billberg blifvit skött; men detta kunde naturligen ej blifva föremål för några officiella efterforskningar från kollegii sida. Det privata omdömet om dr Billbergs sätt att sköta sin praktik lärer väl, såsom förhållandet äriafseende på de fleste läkare, vexla allt efter patienternas olika individuella uppfattning, så att somliga klandra, under det andra berömma.; men insändaren kan tryggt försäkra, att åtminstone inom läkarekåren, hvilken dock härvidlag torde få anses såsom den mest kompetente domaren. är dr Billbergs verksamhet ingalunda känd såsom varande af någon framstående beskaffenhet. Men hvad kollegium i afseende på dr Billbergs sätt att sköta sitt förut vid Skärgårdsartilleriet innehafda förordnande såsom militärläkare kan på officiel väg bedöma, det är det af hans närmaste förman, regementsläkaren dr Liljebjörn, afgifna I om dr Billbergs tjensteverksamhet. Det väckte då allehanda underliga tankar, när man i detta får se, att dr Liljebjörn vitsordat dr Billbergs påpasslighet, nit och omsorg-, men ej med ett ord nämnt något om hans skicklighet, Påpasslighet, nit och omsorg äro förträffliga egenskaper, och inom sjukvården tillräckliga för en god sjukvaktare, men för en i statens tjenst antagen militärläkare lärer väl ännu en egenskap, Ae just skickligheten, vara absolut nödvändig. Betyg kunna på mångahanda sätt stiliseras, till och med så, att de, under skenbart ampla loford, innehålla det fullständigaste klander. Så t. ex. vet man, att det för enäskollärare, som skött sin befattning i 5 år, är nödvändigt att, i fall han efter denna tid vill uppflyttås i högre lönegrad, prestera intyg öfver sin tjensteverksamhet. Nu har det faktiskt inträffat, att en person kommit med ett sådant betyg, innehållande att han -med nit, omsorg och ej utan skicklighet skött sin befattning (och detta låter ju ståtligt), men ändock ej kunnat befordras, emedan något vitsord om hans seder ej i betyget blifvit afgifvet; och brist på skicklighet hos en militärläkare lärer väl vara minst lika betänklig, som brist på sedlighet hos en skollärare. Insändaren är fullt öfvertygad att den i betyget rådande tystnaden angående skickligheten ingalunda är tillfällig, och att det skulle komma att blifva dr Billberg ganska svårt att af dr Liljebjörn erhålla ett annat betyg, hvilket uttryckligen hos honom vitsordar nyssnämnda egenskap; och denna insändarens öfvertygelse är han säker på delas af nio tiondelar af Stockholms läkarekår. Men ännu en omständighet gör det särdeles olämpligt, att, då verkliga meriter saknas, föredraga dr Billberg framför en medsökande med större pappersmeriter, och det är att dr Billberg nu är 58 år gammal. Låt vara att han ännu är vid full vigör, men krafterna hafva dock vid tilltagande ålder en gräns. Dr Billberg kan ej, förrän han blir bortåt mellan 90 och 100 år, blifva pensionsmessig; han är sålunda nödsakad att tjena qvar ända till sin lefnads slut, och redan om 10—12 år är han, menskligt att se, trohgtvis af sin ålderdom urståndsatt att bestrida sin tjenst, synnerligen om någon mera aktiv militärläkaretjenstgöring skulle för honom ifrågakomma. Då erhåller han naturligtvis tjenstledighet, och hans befattning måste skötas af särskildt aflönad vikarie. Att detta på intet sätt kan anses vara för staten fördelaktigt, ligger i öppen dag; och i frågor sådana som denna lärer väl det allmännas fördel få sättas i första rummö och dr Billbergs enskilda fördel i det anra. Nu frågas: Skulle statsrådet Leyonhufvud, mot sundhetskollegii enhälligt uttalade åsigt, och då ingalunda blifvit styrkt, att dr Billberg ådagalagt större skicklighet än dr Westring, ja! icke ens att han ådagalagt någon skicklighe