Aftonbladet – 9 februari 1872, sida 3

delade eller tcke detade den bland hat landsmän gängse tron på dettoner och en dessas furste, är alldeles oväsentlig för den sak, vi här afhandla. Ty så mycket är i alla händelser visst, att Kristus aldrig någonsin uppställt någon särskild teori eller lära om djefvulen (såsom Wäktaren tyckes antyda genom påståendet, att han uidervisat oss (?) om en mörkrets personliga makt); ännu mindre har hat gjort tron på djefvulen till ett vilkor för rättigheten att blifva ansedd som en hans sannskyldige lärjunge och efterföljare. Huru skulle han väl ock kunnat göra detta, då ju tron på demonernas tillvaro — i fall Kristus verkligen hyste en sådan tro — ingalunda var något hvarken för hans egen lära eller den egentliga judendomen nytt och egendomligt, utan ett ån utifrån, från en hednisk religion — den persiska — hvars lära om goda och onda englar utöfvat ett betydligt inflytande på den senare judendomens religiösa åskådningssätt. Vi hänvisa till den uttömmande bevisningen rörande dennapunkt, som föreligger i G. Roskoffs lärda religionshistoriska verk Geschichte des Teyfels. När man alltså, i likhet med Wiäktaren, betecknar ett tvifvel på djefvulens tillvaro såsom ett utfall mot kristendomen, så innebär detta, att man sätter en ursprungligen rent hednisk föreställning såsom höran de till kristendomens väsen; men dermed har man naturligtvis neddragit sjelfva kristendomen, från denna sida betraktad, till jemnbredd med hedendomens afgudiska och vidskepliga meningar. På detta sätt upplösa sig nästan alltid de ortodoxa dogmerna — d v. s. de lärosatser, hvilka ännu alltjemt predikas i våra kyrkor och läras i våra skolor — uti orimligheter och sjelfmotsägelser, så snart de närmare skärskådas vare sig ur biblisk eller logisk synpunkt. Rätta förhållandet i afseende på djefvulstrons ställning till kristendomen angifves af A. Råville i skriften Djefvulens historia, hans ursprung, storhet och förfall i följande ord: Jesus framställer ingenstädes tron på djefvulen såsom ett af vilkoren för inträdandet i Guds rike. Hjertats renhet, törsten efter rättfärdighet, kärleken till Gud och nästan, allt detta är fordringar, som äro helt och hället oberöende af trågan om Satans tillvaro eller icke — tillvaro.