Aftonbladet – 9 februari 1872, sida 3

logernas ensidiga betonande af den dogmatiska renlärighetens vigt framhöll Spener den lefvande kristendomens betydelse. Man finner, säger han, ganska många, de der mena det vara väl bestäldt med deras kristendom, emedan de äro döpta, höra predikan, bikta och gå till nattvarden. Men om deras hjertan tager del i sådan gudstjenst, och om några frukter deraf förspörjas ilefvernet, derom bekymra de sig icke, utan äro väl tillfreds, allenast icke öfverheten finner något straffvärdt i deras vandel, som hemfaller under den borgerliga lagens räfst. Ett sådant förhållande syntes Spener förtjent af allvarligt tadel; han ogillade likaledes de rättrognes vanliga skötesynd: ofördragsamheten. Vår Herre Kristus vore i sanning en fattig konung, yttrade han, om endast några ortodoxa lutheraner kunde blifva saliga. Bed och arbetal var Speners valspråk, hvilket angifver arten af den mission, han ville utföra. Att den spenerska pietismen: snart nog råkade in på en i många hänseenden trångbröstad uppfattning af lifvet, särskildt hvad beträffar förhållandet mellan det verdsliga och det religiösa, förringar ej värdet af den protest, stiftaren riktade mot ortodoxiens döda bokstafstro. Man har af tron gjort ett ihåligt tanketing, ett slags spökes — detta yttrande af Spener eger otvifvelaktigt sin fulla tillämplighet äfven med afseende på den tro, våra moderna bekännelsetrogne vilja med lock och pock påtruga sin samtid. Ty denna spetsfundiga invecklade dogmtro — hvad är den väl annat än ett ihåligt tanketing, blottadt på all närande kraft för det religiösa lifvet? Icke tillvarons goda makter — sanningssökandets, rättrådighetens, menniskokärlekens genier — utan fördomens och vidskepelsens vidriga spökgestalter söker läseriets tro frambesvärja på skådeplatsen. Kristendomen: bjuder oss att tro på Gud, den kärleksrike fadern, och på Kristus, den sanna menniskan, som i allt var en trogen afbild af det gudomliga, och som derföre för oss blir den rätte medlaren, frälsaren, vägledaren till föreningen med Gud. Ortodoxien deremot bjuder oss — vid vite af. salighetens förlust — att blindt tro på en ändlös serie af teologiska . dogmer, hvilka alla, såsom ur hvarje kyrkohistorisk lärobok kan inhemtas, tillkommit först under senare tider och voro fullkomligt främmande för Kristus sjelf, såväl som för den urkristna församlingen. Men ej nog härmed: på senaste tiden har en splitterny trosartikel blifvit inflickad i det ortodoxa läseriets katekes. Man nöjer sig ej längre med att påyrka: tro på treenigheten, Kristi underbara aflelse, hans två olika naturer, 0.8. V., utan lösen för dagen tyckes lyda så här: tro på en personlig djefvul, såvida du ej vill blifva ansedd för en fiende till kristendomen! Derhän har det alltså kommit med våra bekännelsetrogne!s Det behöfves blott att någon skakar på hufvudet åt en eller annan teologisk -skepparehistoria om djefvulsbesvärjelser, företagna af ortodoxa prester eller kolportörer — genast äro läseriets organer färdiga att bannlysa tviflaren för hvad de benämna hans utfall motkristendomen (!) Består då den sanna kristnatron uti tron på djefvulen? Denna fråga ställa vi, med anhållan om ett svar, till får värde kollega här på platsen, Wäktaren, som högligen förgrymmats öfver vårt sätt att omnämna det nyaste utdrifvandet af djefvulen, inrapporteradt till Teologisk Tidskrift af teologie docenten Sch6ele. Med denne förhoppningsfulle medlem af Upsala teologiska fakultet ämna vi ej vidare sysselsätta oss; våra skämttidningar hafva skyndat att taga hand om hr Schele och hans resberättelse, som ju också liksom sjelfmant erbjuder sig till ett stoff för humor och satir. Emellertid har Wäktaren tagit sig anledning att tala om Aftonbladets utfall mot kristendomen, på grund af vårt referat af hr Scheeles trovärdiga historia om djefvulens utdrifvande — i form af stora spikar — ur en qvinna, af den tyske pastorn Blumhardt, en liten öfver måttan fet, vänlig och språksam gubbe, såsom han beskrifves i hr Sch6eles resberättelse. Det torde då måhända ej vara alldeles öfverflödigt att egna en kortfattad belysning åt det hokus pokus, medelst hvilket vår rättrogne Wäktare söker göra djefvulstron till en oumbärlig ingrediens i kristendomen. Har Kristus undervisat oss om en mörkrets personliga makt, säger Wäktaren, så tro vi hans ord, som är sanningen; vi påträffa ock ständigt bevis derpåi erfarenheten, nemligen af en sådan ondska, som ej ur blott mensklig grund kan förklaras. — Dessa äro Wäktarens bevis för djefvulens tillvaro. Hvad nu det sista af dem angår, röjer sig dess kompletta oduglighet vid första ögonkastet, enär det ju är behäftadt med den ortodoxa slutkonstens vanliga lyte, nemligen att förutsätta just det som skulle bevisas. Huru vet Wäktaren detta — ty med gissningar och antaganden är intet bevisadt — att den ondska, han mött i erfarenheten, ej låter sig förklaras ur blott mensklig grund? Har Wäktarens redaktör ransakat alla menniskohjertats djup och gömslen, så att han på förhand kan afgöra, huru långt en åt synden hängifven, af dess villor snärjd menniska är i stånd att gå uti ondska? Om man på detta sätt skjuter skulden på djefvulen, när man i lifvet möter gröfre former af ondska, huru går det då med den menskliga ansvarsskyldigheten? Wäktarens här ifrågavarande lära synes oss leda till i praktiskt hänseende ganska vådliga slutsatser. Icke mycket större bevisningskraft kan tillerkännas åt Wäktarens försök att ställa tron på djefvulen under hägnet af Kristi personliga auktoritet. Det är alldeles icke, såsom Wäktaren vill göra troligt, en afgjord och sjelfklar sak, att Kristus trodde på tillvaron af en personlig djefvul. Tvärtom råder en meningsskiljaktighet härom bland den nutida teologiens målsmän. Den ena sidans uppfattning af frågan återgifves af Nils Ignell i hans efterlemnade arbete Jesu Kristi och hans apostlars lära, Förra delen, sid. 155, der vi läsa följande: En ännu omtvistad fråga är, huruvida Jesus delade sin tids vidskepliga föreställningar rörande de nm da andamia. sh dana In vanRinin mars Atte