Aftonbladet – 9 februari 1872, sida 3

— Stockholm den 18 April 1871. Joh. Aug. Hazelius. Läseriet och vidskepelsen. Med anledning af -djefvulensgrasserande i Teologisk Tidskrift och Wäktaren. Det största hindret för en nations framåtskridande är en falsk teologi. Theodor Parker. I, Det gifves för närvarande i vårt fädernesland en vidt utgrenad och inflytelserik social makt, hvars riktning och verksamhet i allmänhet äro af sådan beskaffenhet, att den knappast kan betecknas annorlunda än som en kräftskada på det svenska samhället. Vi syfta på det i dessa dagar med allt större NHänsynslöshet framträdande läseriet. Med denna i det dagliga talet gängse vordna benämning utmärka vi här sammanfattningen af de meningar och sträfvanden på det religiösa området, hvilkas anhängare sjelfve pläga kalla sig de renlärige, väckte, kristligt sinnade, Guds barn (till skilnad från djefvulens barm, d. v. s. de som icke befinna sig på den ortodoxa dogmatikens ståndpunkt), o. s. v. Vid de mångfaldiga olika uppfattningssätten inom det svenska läseriet i fråga om lärans detaljer, behöfva vi ej uppehålla oss; i detta hänseende lemna vi gerna åt de hvarandra inbördes förkättrande nyevangelisterna, schartauanerna, statskyrkliga och prelatensiska ortodoxer, asketiska pietister, parfymerade pietister eller s. k. Kristi kavaljerer och andra, att, bäst de det gitta och förmå, slitas om renlärighetens pris och hedersplatserna inom kyrkan. För den utanföre det specifikt teologiska grälet stående betraktaren presenterar sig hela det ifråga varande lägret såsom en kompakt massa, hvilken, oafsedt vissa mindre väsentliga meningsskiljaktigheter, sammanhålles af ett dubbelt föreningsband, nemligen, i teoretiskt hänseende, en uppfattning af religionens och kristendomens väsende, som bevisligen är oförenlig med förnuftet, bibeln och den historiska erfarenhetens lärdomar, samt, i fråga om det praktiska, en ofta mycket långt gående hätskhet och förföljelselusta mot olika tänkande, motvilja och fruktan för den vetenskapliga forskningen (hvilken våra inhemska oxtodoxer söka neutralisera genom påbudet, att hon bör vara bekännelsetrogem, alltså en motsägelse mot sitt eget begrepp!) jemte en stark benägenhet för omhuldandet af krasst vidskepliga föreställningar. Läseriet, sådant det för närvarande tagit fart i Sverige, får icke förvexlas med de bättre arterna af den äldre pietismen. Ett ogillande och bekämpande af den förstnämnda partiriktningen behöfva icke innebära ett förbiseende af hvad som var sannt och, i synnerhet med hänsyn till den tidens kyrkliga förhållanden, fullt berättigadt hos det sjuttonde århundradets pietism, hvars anda af en okonstlad fromhet väl ännu fortlefver här och der bland de stilla i landet. Men af denna ursprungliga pietism är vårt nuvarande läseri en oäkta afart. När Filip Jakob Spener, pietismens, upphofsman, år 1670 inrättade sina collegia pietatis i Frankfurt, var hufvudsyftet med dessa religiösa sammankomster hemma i Speners bostad ett helt annat än det,som ligger till grund för den inre missionens kolportörspredikningar och konventikelsoväsende i vårt land. Spener var till hela sin sinnesriktning en den praktiska fromhetens man; från sin tidigaste ungdom hade han beflitat sig om gudaktighet och ett rent lefverne, hvilket för honom var det väsentligaste af allt. Han uppträdde på en tid, då inom den lutherska kyrkan den lefvande, personligheten pånyttfödande tron redan började trängas i bakgrunden af det abstrakta begreppet renlärighet — en den sanna trons fördunkling, hvilken blifvit drifven till sin spets uti vår tids ortodoxi i och utom Sverige. Mot teo