Aftonbladet – 9 februari 1872, sida 3

inom en ej alltför aflägsen tid kan vara af slutadt. Till och med i England med dess ofant liga såväl materiella som andliga resurser har man insett detta, i det man uttalat sin fruktan för att behöfva börja på nytt, se dan arbetet en gång väl blefve färdigt. Tydligen gäller detta ännu mera om våra förhållanden, enär med fullföljande af den beträdda vägen ej ens hälften af riket, nemligen Svea och Göta land, kan anses vara kartlagd på mindre än ett halft sekel, till följd hvaraf, ifall kartverket under sin fort gång håller jemna steg med geologiens ut veckling, de först utarbetade kartorna re dan äro antiqverade, då de sista äro under arbete. Redan dessa omständigheter äro så betänkliga, att de torde uppmana tillun dersökning, huruvida det ej vore möjligt att beträda en annan väg än den hittills följda. Härtill kommer äfven, att säkerligen mer än hälften af södra och mellersta Sverige till följd af sin naturbeskaffenhet inga lunda synes kräfva kartor i den antagna stora skalan. Då man med hänsyn till det redan un dangjorda arbetet ej lämpligen kan helt och hållet öfvergifva denna skala och då dess användande för hela södra och mellersta Sve: rige medför de olägenheter som ofvan äro påpekade, så torde genom antagandet af en mindre detaljkarta för vissa delar aflan det (i likhet med hvad är fallet i Öster rike) de väsentligaste missförhållandena kunna häfvas. En ansenlig del af Sverige söder om 61:sta breddgraden, såsom större delen af Småland, det inre af Halland, vestra Wermland, Dalsland, stora delar af Vesteroch Östergötland, Dalarne med flera landskap, kan nemligen till följd af sin ofruktbarhet och malmfattigdom ej behöfva den större detaljkartan, hvarföre en mindre sådan, t. ex. i skalan 1 : 200,000 eller lika med de s. k. länskartorna, kan anses fullt tillfredsställa behofvet. Äfven på denna karta böra de vigtigaste lösa jordlagrens utsträckning och gränser kunna angifvas, i synnerhet som de olika jordlagren i dessa trakter äro färre och mindre vexlande än uti de mera fruktbara delarne af landet. Rekognosceringarna torde dock, så vidt sig göra låter, böra utföras uti skalan 1: 100,000. Då ett kartblad uti skalan 1: 200.000 omfattar samma ytvidd som 16 uti skalan 1 : 50,000, när bladstorleken är den samma, så inses häraf bäst, hvilken besparing af tid och utgifter vinnes genom antagandet af den mindre skalan, der den anses tillräcklig. Utföres rTekognosceringen för den mindre detaljkartan uti 1 : 100,000, så är det naturligtvis endast en penningfråga att äfven utgifva kartorna i denna skala hellre än i 1: 200,000. Antagandet af en mindre detaljkartaläggernaturligtvis ej några hinder i vägen för användandet af den stora skalan 1 : 50,000 inom den mindres område, när det så kan anses nödigt, liksom den större ingalunda gör specialkartor t. ex: öfver gruffält obehöfliga: I allmänhet torde det vara bäst att så vidt ske kan, utan att den allmänna planen allt för mycket rubbas, rätta skalan efter hvarje landsdels olika behof och vigt i ekonomiskt hänseende. Göres oss i denna vigtiga fråga flere vitnen behof? Professor Torell har gifvit hr Törnebohm ett tillfyllestgörande svar. Stockholm den 18 April 1871. Joh. Aug. Hazelius.