Aftonbladet – 9 februari 1872, sida 2

nom? röt han häftigt till åt de båda pojkarne och gaf den ena ett slag vid örat, den andra en spark. Inte för att jag tror käppen har tillhört Owen. Var det likt, det! Jag säger er att den har varit hans, sade Geoffry med en skymt af sin äldre brors högdragenhet. Hur vågar ni disputera mina ord? Om ni tror att så förhöll sig, sir, sade Black mycket häftigt, så är jag ledsen öfver att jag kastade ned honom, Jag tänkte ej att käppen kunde ha något värde och det tror jag för öfrigt inte nu heller. Och hvad er angår, ni satans pojkar, så önskar jag att ni må bli hängda en gång, emedan ni ha skaffat mig en sådan förargelse på halsen. Han vidrörde åter hatten och gick in på värdshusgården. Geoffry Clanwaring följde honom med sina blickar. Min far, jag tror att den karlen vet mera angående det förflutna, än hvad han borde veta. Han kastade ned käppen i förskräckelse, för att ingen skulle få se den. Så föreföll det mig. Owens käpp! upprepade sir Dene ännu en gång liksom ur stånd till att fatta möjligheten häraf. Hvad är att göra, Geoffry? Vi måste låta dragga i dammen, sir. Om käppen låg i vassen vid stranden, så är det troligt att egaren ligger i dammen. Sir Dene medgaf det kloka i detta råd och saken sattes genast i verkställighet. I närvaro af Hurst Leets halfva befolkning, som trängdes deromkring för att bevitna försöket, blef Harrebellsdammen undersökt. Först hittades käppen; sedan fann man dess egare! Alldeles så, som han hade gått ut om qvällen, med igenknäppt öfverrock och mössan neddragen öfver öronen samt, som det