Aftonbladet – 8 februari 1872, sida 3

Att jag i detta förslag adopterat det gamla yrkandet om en konseljpresident och om uteslutande ur grundlagen af bestämmelsen om statsdepartementens antal, torde ej behöfva särskildt motiveras. Motiverna till förslaget i öfrigt äro i det föregående korteligen angifna. Jag ber endast att få angifva en särskild, förut ej vidrörd fördel af förslagets antagande. En hvar lärer inse, att det ligger största vigt derå, att kontinuitet eger rum jemväl i den ekonomiska lagstiftningen, äfvensom att de män, som skola författa våra ekonomiska lagar, ega öfning i dylikt författareskap. Då det nu är en oundviklig följd af det parlamentariska styrelsesättet att kastningar af de politiska vindarna kunna oftare än eljest medföra ministerkriser, måste under nuvarande förhållanden, då samtliga statsråden måste kunna göra anspråk på att betraktas såsom politiska personligheter, omförmälda lagskipnings kontinuitet och öfningen i författandet af lagar gå för riksstyrelsen förlorade hvarje gång en sådan kris föranleder ministerombyte. Deremot, om de konungens rådgifvare, hvilka hafva dessa särskilda bestyr sig uppdragna, intaga en sådan ställning, som mitt förslag anvisar, den så kallade statsrådskonseljen, torde ledamöterna af densamma i de allra flesta fall finna sig oberörda af de politiska. opinionsvindarna och kunna alltså saklöst gvarstanna på sina platser, äfven om alla ledamöterna af ministerkonseljen måste lemna rum för andra. Innan jag slutar anser jag mig böra upptaga en invändning som är att förutse, nemligen den att föreslagna förändringen dock ej kan genomföras utan statsverkets betungande med anslag till nya löner. Derest statsrådskonseljens ledamöter tilläggas lika stor aflöning, som de nuvarande konsultativa statsråden, hvilket dock måhända ej vore nödigt, så skulle ganska riktigt tvenne nya statsrådslöner å tillsammans 24,000 rdr möjligen erfordras. Alldeles gifvet är detta dock ej; ty med den lättnad i göromål, som skulle departementscheferna beredas är det ingalunda oantagligt att tvenne departement skulle kunna förenas under en chef, och inträffade detta, så blefve genom indragningen af en departementschefslön af 15,000 rdr. hela tillökningen 9000 rdr, en nog liten summa att i och för sig hindra en anordning, som eljest vore ändamålsenlig. För öfrigt bör besinnas att man genom denna uppoffring bereder en möjlighet till en vida större framtida besparing, enär nästan såsom visst bör antagas, att den eljest nödiga öfverflyttningen af besvärsmålen till högsta domstolen inom kort skall framkalla behofvet af en ny division inom denna för handläggning af endast dylika mål, och så vida