Aftonbladet – 8 februari 1872, sida 3

den egentliga rättsskipningen i högsta instans och 3:0o i allt fall ej till fullo befria dem, som hafva att om riksstyrelsen sig vårda, från ett arbete, hvarmed statsmän i sådan ställning ej borde belastas — är förhållandet verkligen sådant, så blir enda fråIgan den, huruvida något annat bättre och tillförlitligare medel finnes? Utan tvifvel finnes det, och jag behöfver .Jendast erinra om Frankrikes Conseil d Etat för att styrka befogenheten af detta påstå Jende. Men hvad som är lämpligti ett land, rikt på medel villiga att uppoffras, rikt på intelligenta krafter villiga att användas, är Jej antagligt dår, hvarest tillgången på så I väl det ena som det andra är temligen beI gränsad. Lyckligtvis behöfva vi ej heller, I så vidt jag förstår,en så stor apparat, utan torde kunna, på grunden af det redan befintliga, med ganska ringa omgångar uppnå målet. Det är allmänt bekant, att innan regeringsärendena förekomma i konseljen, de behandlas i den s. k. statsrådsberedningen samt att, då frågan är om besvärsmål, ofta nog ej andra konseljledamöter äro närvarande än de konsultativa statsråden, vederbörande departementschef och möjligen äfven justitiestatsministern. Jag har hört uppgifvas, att det jemväl numera ej sällan brukas att för dylika mål särskilda konseljer hållas, hvari deltaga endast de statsrådsledamöter, som öfvervarit deras handläggning i statsrådsberedningen. Denna mycket praktiska anordning, redan anvisad i 3 8 af regeringsformen, är dock uppenbarligen ej tillfyllestgörande. Ty dels finnas utan tvifvel flera besvärsmål, af den principiella betydelse, att alla statsråden anse sig böra öfvervara dem, och dels tvingas i allt fall hvarje departementschef att deltaga i alla de mål, som äro hänförliga under hans departement, och knappast ett enda sådant torde finnas, till hvars handläggning ej inkomma mål, hvilkas afgörande fordrar äfven andra studier och erfarenhet än statsmannens. Emellertid lemnar denna anordning en god ledning till frågans lösning och det är på densamma jag grundat det förslag, jag nu går att framlägga. Detta förslag, som hvilar på den grundsats, att de konungens rådgifvare, som skola handhafva de egentliga regeringsärendena och således intaga en företrädesvis politisk ställning, skulle befrias helt och hållet från utöfvandet af den administrativa domsrätten, hvilken det oaktadt fortfarande skulle blifva ett regerings-åliggande, innefattas i följande bestämmelser: att konungens råd delas i tvenne afdelningar; att hvardera afdelningen bildar en särskild konselj, den ena för de egentliga regeringsärendena, hvartill äfven skulle räknas besvär öfver tjenstetillsättningar, och den andra för alla besvärsmål i öfrigt; att den förra konseljen, som skulle kunna benämnas ministerkonselj, består af sex, högst sju, och den senare, som skulle kallas statsrådskonselj, af fem ledamöter; att konungen, som eger bestämma statsdepartementens antal och verkningskrets, bland ministerkonseljens ledamöter nämner departementschefer och en statsminister, hvilken jemväl fungerar såsom konseljpresident; att åt departementscheferna öfverlemnas, mera oförtydbart än i nu gällande regeringsform, rättigheten att hvar för sig meddela erforderliga föreskrifter till vederbörande embetsverk och embetsmän för beredning af ärendena, för upplysningars infordrande och för att bringa regeringens beslut i förvaltningsfrågor till verkställighet; att statsrådskonseljens ledamöter få sig uppdraget att, jemte handläggning af besvärsmålen, utarbeta nödiga ansedda ekonomiska, administrativa och kommunala lagar och författningar; att vederbörande departementschef må vara berättigad att deltaga ilagstiftningsarbetena inom den rådsafdelning, som bildar statsrådskonseljen; samt att konungen eger, när han så finner nöligt, sammankalla alla rådgifvarne till sammansatt konselj; hvilket måhända alltid borde ske, då nya lagar äro i fråga att utfärdas ; och borde i följd af konseljens delning samt möjligheten af inskränkning i deparementens antal och målens öfverflyttande rån ett till annat, kanslitjenstemännen vara : underkastade skyldigheten att, hvar i sin srad, tjenstgöra under hvilken rådsafdel ning som helst och i hvilket som helst departement dem anvisades. Att jag i detta förslag adopterat det.