Aftonbladet – 8 februari 1872, sida 3

dagen och densamma blifva i sjelfva verket Jäfven regerande, under det att den s. k.reIgeringen skulle nedsjunka till en blott viljelös verkställare af representationens beslut. Vidare kan anmärkas, att den ifrågasatta anordningen skulle kunna medföra äfven den olägenhet, att den administrativa domsrätten komme att utöfvas af personer, som hvarken genom föregående studier, embetsmannaverksamhet eller deraf utbildadt åskådningssätt kunna antagas för kallet synnerligen lämpliga. Den ekonomiska lagstiftningen är byggd på helt andra grunder än den juridiska. Den hvilar nemligen i allmänhet ej på allmängiltiga rättsprinciper, utan måste taga hänsyn till tillfälliga förhållanden, rätta sig efter de täta skiftningarne i den industriella verksamheten och tillgodose behofven på skilda tider och skilda orter på skilda sätt. Och tillämpningen af en så beskaffad lagstiftning torde kräfvaen större insigt i statsförvaltningens mångfaldiga bestyr och en vidsträcktare kännedom om de praktiska verkningarne af lagarnes tillämpning i ena eller andra riktningen, än man;kan fordra af de män, som endast på grund af sin juridiska öfverlägsenhet blifvit kallade att intaga en plats i högsta domstolen. Om det i följd häraf är att befara att sjelfva målen skulle kunna lida af de ensidigt juridiskt bildade domrarnes invanda formalistiska åskådningssätt och af målens intvingande under den för domstolsförhandlingar i allmänhet sedvanliga omständligheten, så är det med säkerhet lika mycket att frukta att förändringen jemväl skulle menligt inverka på sjelfva domstolen, betraktad såsom högsta instans i. verkliga rättsfrågor. De rent juridiska disciplinerna äro numera tillräckligt många och svårlärda för att tillåta någon att, jemte dem, så grundligt studera vår invecklade förvaltningsrätt som af en lagtillämpare i högsta instans erfordras. Och den någon gång tillförene försökta metoden att fylla den häraf uppkomna brist genom att i högsta domstolen inflytta personer, hvilka ega särskild insigt i nämnda rätt, men sakna grundliga juridiska studier och domareerfarenhet, torde ej mana till efterföljd, såvida annars samhällets trefnad väsentligen beror derpå, att den som i högsta instans skall tillämpa de lagar, som reglera rättsförhållandena man och man emellan, ej är okunnig om desamma och ej saknar den praktiska öfning att leta sigl. fram genom labyrinterna i vår gamla lag,l. som endast för den högst ovanligt begåfvade kan vara öfverflödig. Den nu anmärkta betänkligheten kan visserligen l: undanrödjas derigenom att högsta domstolen : förstärkes med en särskild afdelning förl: handläggning af de judicielt-administrativa målen allena, men ett förslag i sådan syft-! ning, under form af införande af en s. k. regeringsrätt, har redan varit föremål för representationens pröfning och dervid fallit, såsom det förefaller mig på goda grunder. Också har allt sedan icke ens ett försök blifvit gjordt att åter upptaga förslaget. Att dessa betänkligheter mot öfverflyttande till större delar på högsta domstolen af de besvärsmål, som nu tynga konseljen, äro af den afgörande betydelse, att de knnna anses såsom ovilkorligen hinderliga för en dylik anordning. vågar jag för min del ej antaga. Men det tror jag mig med fog kunna påstå, att de med anordningen följaktiga olägenheter äro tillräckligt betydande för att ej böra äfventyras, med mindre man i utbyte vinner fullt det afsedda stora målet, det nemligen, att konungen vid val af de män, som i egenskap af hans rådgifvare skola leda våra politiska öden, må kunna vända sig till ent hvar, som är i besittning af erforderliga statsmanna-insigter och i öfrigt eger så väl hans som representationens förtroende, samt att man af dessa män ej nödgas fordra, utöfver det arbete dem såsom statsmän åligger, jemväl ett sådant, som i följd af sin natur är egnadt att draga sinnet från de stora frågorna, splittra omtanken och i förtid utnöta själens krafter. Är denna uppfattning riktig, så blir frågan: Månne den ifrågasatta anordningen, äfven så omfattande som senast är ämnadt, kan blifva tillfyllestgörande för att vinna det eftersträfvade målet? Det är sannt, att konungens rådgifvare skulle befrias från ett stort antal besvärsmål och således från en icke oväsentlig del af den arbetsbörda som nu tynger dem. Men om man också lyckas i det mycket svåra försöket att verkställa en fullt tillfredsställande bodelning mellan de judicieltadministrativa besvärsmålen och de rent administrativa, hvilka fortfarande skulle af statsråden handläggas, månne icke för afgörandet af många bland dessa senare äfven erfordras andra studier och erfarenheter än statsmannen förväfrvat, och månne ej bland dem kunna finnas sådana, som taga i anspråk en tid, hvilken kan blifva nödig för mera djupt ingripande frågors lösning? Jag är förvissad att förhållandet är sådant och tillåter mig såsom bevis anföra ett enda exempel. Nyligen drogs, såsom bekant är, under H. M:t konungens pröfning, Stockholms stadsfullmäktiges åtgärd att tillförbinda hufvudstaden räntegaranti för en s. k. Bergslagsbana. Endast i det målet, som, odelbart som det var, antagligen kommit att i sin helhet hänföras till de rent administrativa målens grupp, var att pröfva: 1:o åtskilliga stadsfullmäktiges jäfaktighet; 2:o kommunalrepresentationens behörighet; 3:0o det afsedda företagets ändamålsenlighet i allmänhet; 4:0 dess särskilda gagn för kommunen och 5:0 beskaffenheten af de vilkor, hvarunder garantien borde lemnas. Det är lätt att inse, hurusom ett enda dylikt mål kan mer än tillbörligt är inkräkta å regeringsledamöternas dyrbara tid, och hvem vet om ej, derest denna enda fråga icke funnits, innevarande riksdag kunnat hugnas med ett eller annat väl behöfligt lagförslag mera från regeringen eller om ej någon annan mer allmänt riksvigtig fråga kunnat hos styrelsen finna sin ännu efterlängtade lösning? Är nu förhållandet sådant, att det endai senare tider ifrågasatta medel till det af alla önskade målets vinnande, eller de judicielt-administrativa målens öfverflyttandej: från konseljen till högsta domstolen skulle kunna 1:0 betaga dem, som hafva sig anför