Aftonbladet – 7 februari 1872, sida 2

det var inte Robert Owen, Den person, sor såg er, var Jonathan Drew — förlamad der han nu ligger, stackars karl! I det at han red förbi, fick han se likvagnen fram för porten här inne; då drog han in Dobbin tyglar och höll stilla der borta vid stättan för att se, hvad som var på färde. Jag kan intyga att det var Drews, in föll squire Arde, ty följande dag, då jag satt vid hans säng, berättade han för mi; hela händelsen. Han talade både om lik vagnen och om hvad han hade sett bäras ut ur huset och sättas in i densamma, Säg inte åt dem, som ära bättre än ni, Randy Black, att de fara med lögner. Randy Black svarade icke ett ord. Han såg på den besynnerlige, gamle mannen. han sag på läkaren med ett uttryck i sitt ansigte, liksom han i tysthet hade frågat sig sjelf, hurnvida det verkligen var sanning. Så tolkade åtminstong doktot Priar blicken, Ni behöfver ej hysa det ringaste tvifvel, Black, sade denne, Det var just då Drew i galopp red bort från den hemska synen. som han i hålvägen kastadeg ur sadeln, Jag förvånade mig öfver att ni inte straxt insåg att det måste varit Drew, då ni visste att han just den natten red här förbi. Det första han gjorde då jag fick hem honom, var att för mig berätta hela tilldragelsen. Han ansåg det vara er lustru som bortfördes i likvagnen och detsamma trodde äfven jag. Detta var anledningen till mitt besök här dagen derpå. Black öppnade sina läppar för att tala, men tillslöt dem åter. Hyad som hade blifvit sagdt, tycktes 4 ett eller annat fall ha gjort ett starkt intryck på honom, Drew misstog sig, sade han slutligen, ;Han såg Intet sådant som han trodde; han kunde väl inte se, hvad som aldrig fanns,